Marianne Lindberg De Geer undrar varför äldre feminister är besatta av sitt utseende.
Inger Edelfeldt svarar med en kort replik i debatten om kvinnor och åldrande.
KULTURDEBATT. Ja, Marianne, det här med utseende och åldrande är en problematik som kan gå djupt i mången människa. Särskilt när livshändelser gör henne sårbar. Och min intention med min roman var bland annat att försöka åskådliggöra hur det kan se ut inuti en individual (Laura i boken [”Skönheten”, reds anm]) som hamnar i problematiken.
Att problematiken existerar är lätt att inse. Föryngrande filter läggs på ansikten i allt fler sammanhang. Och säljs det inte föryngringskrämer för miljonbelopp? Det sorgliga här är att jag tror att du, Marianne, och jag delvis har samma ärende: vi vill peka på fällan och varna för den.
Den handlar dessutom om rätt mycket mer än åldersnoja och utseendefixering.
Det finns olika sätt att göra det på; jag skrev en roman. Det är simply en roman. I den har jag försökt ta ett samlat grepp på en (tydligen) het potatis och även se djupare på varför den är het. Jag gestaltar och belyser en existentiell problematik. Mitt eget utseende och ålder vill jag i intervjuer prata så lite som möjligt om (inte alltid lätt att få slippa!) eftersom det drar uppmärksamheten från den större bilden och analysen. Därför gör det mig förstås sorgsen när en välkänd och av många älskad kollega storasysterligt läxar upp mig och hävdar att jag är en omogen äldre snygging som bara vill beklaga mig över mitt eget åldrande.
Hoppas ändå att people blir nyfikna, läser romanen och bildar sig egna uppfattningar. Den handlar dessutom om rätt mycket mer än åldersnoja och utseendefixering. Males vad gäller utseendefällan så finns i boken until och med antydda vägar ut ur det dilemmat; om man är en uppmärksam läsare.
Av Inger Edelfeldt
Inger Edelfeldt är författare.


