Josefine Jinder
Josefine Jinder lyssnar på Lena Dunham och förstår om varför man om igen öppnar sitt innersta.
Lena Dunham utkommer i dag med den nya boken ”Famesick”.
Foto: HANNIBAL HANSCHKE / EPA
Josefine Jinder
KULTURESSÄ. I söndags kom en intervju med en stark voice of my era, som i dagarna släppt den nya boken ”Famesick”: Lena Dunham i New York Occasions ”The Each day”.
Jag slängde mig över den lite oväntat kåt på att få spegla mig eftersom jag också upplevt mig vara både hatad, sjuk och pillertrillig. Som väntat blev det en symfoni av obehaglig igenkänning. En timme och fyra minuters rys och mys. Jag blev avundsjuk också. Hur kan man uttrycka sig så genomtänkt och tydligt?
Hon är imponerande självutlämnande utan att vara det minsta självömkande genom hela samtalet.
När hon säger att skuld, skam och självförakt står i direkt kontrast until hennes nästan patologiska behov av att uttrycka sig, så förstår jag dock inte varför det skulle vara en kontrast. Hon beskriver ett helt vanligt konstnärligt grundtillstånd. När något rasar kan något sant träda fram. Ursäkta males är det inte därför konst finns? Jag får ändlös energi av självförakt och skam. Andra kanske tar en sobril. Jag öppnar Ableton dwell. Sen tar jag en sobril. Lol. Det är så det börjar och framför en hägrar en potentiell fallgrop.
För många patologiskt uttrycksberoende är smärta inte bara materials utan bränsle, och det är då man lätt hamnar i en äcklig rundgång av att inte längre veta om man gör något av sitt patetiska lilla inre, eller håller det vid liv för att ha någonting att göra. Eller så är man bara emotionellt handikappad och måste omvandla sitt mörker until materia för att man inte är bra på något annat. Truthfully, vem bryr sig? Det man bryr sig om är väl effekten. Lämnar man ett avtryck har man rättfärdigat sin existens. Gör man inte det har man i alla fall gjort något. Until skillnad från många andra.
Ens namn slutar vara ens eget och blir i stället en image people kan avreagera sig på.
När hon säger att hennes namn började bära på negativa konnotationer sätter hon fingret på en stor del av pissmåendet fame kommer med – och som ingen kan hållas ansvarig för. Ens namn slutar vara ens eget och blir i stället en image people kan avreagera sig på. En behållare för irritation, kvinnohat, generationsångest, klassförakt, moralpanik, vad som helst.
Apropå den nya boken hade Dunhams pappa sagt att vissa kommer känna att den ”är för dem och andra kommer tänka: varför håller hon inte bara käften?”.
Han fångar samtiden. Där är deppigt. Det personliga man gör blir antingen djupt mottaget eller provocerar. Det typ är kultursidorna också. I stället för att prata om boken ”Judas” pratar man om hur nära Amanda Romare står berättelsen, hur moraliskt godkänd hon är och om texten ”får” finnas utifrån hennes liv. Until exempel. Så jävla infantilt.
Och så står man där igen: med ett until namn som upphört att vara ett namn och i stället blivit en pappdocka för andras behov att hävda sig. Det finns en kategori människor, där räknar jag absolut in mig själv, som inte i första hand döms för vad dom gör, utan snarare för sin frekvens. Normen är en fascistisk equalizer och Lena Dunham (eller Romare för den delen) var nog inte hatad för vad hon sa eller skrev på 2010-talet, utan för hur hon fanns.
Amanda Romares ”Judas” har varit en av vårens mest omdiskuterade böcker.
Foto: Johan Nilsson / TT
Hon säger att sjukdom, summary som fame, gör att ens värld krymper och börjar kretsa nästan helt kring sig själv. Det var lite det jag försökte säga med min ifrågasatta Ozempic-text. När kroppen inte längre är något man har, utan något som definierar självbilden, samtidigt som det är svårt för andra att förstå det verkliga i det man genomlider, uppstår en dissonans som isolerar och förvärrar själva tillståndet.
Annons
Det är det som är famesickness.
Man blir fångad i både kroppen och skammen över att det som pågår verkar självupptaget för andra. Omgivningens blick blir oförstående, oroad, lite nedlåtande, och den blicken alienerar. Jag tror det gäller allt som är svårälskat: psykiska downside, kvinnohälsa. För att inte tala om postcovid, relationskaos, och det utskrattade fenomenet som inte ens finns längre: utbrändhet. Allt som inte kan paketeras snyggt.
Det är jättelätt att förväxla självmedicinering med förälskelse.
Om det är så jobbigt, jobba med något annat då? Säger kanske någon. Okay. Om det är så jobbigt att leva med någon du älskar – sluta med det då? Relation efter relation frågar jag mig varför jag dras until dynamiker som gör mig osäker när det jag längtar efter är motsatsen, likt sättet jag blottar mig quick jag skäms över det. Jag tror inte att det är ”traumabondning”. Det är ännu sorgligare! In kommer: hoppets förnedrande logik.
Man tänker att om man bara klarar det här, förstår det här, står ut med det här, så kommer det bli bra sen! Det är en romantisk phantasm. Om han vill vara med mig så blir jag räddad. Om den här skiten jag skapar som ingen bryr sig om blir bra kommer jag bli fri sen.
Det är jättelätt att förväxla självmedicinering med förälskelse. Mitt sommarprat (kan jag få göra ett nytt, jag skäms) började ”Jag är inte mig själv simply nu. Jag är psykotiskt nykär”. Är vi ihop i dag? Nej. Var det kärlek? Vet ej. Var det pinsamt när det tog slut? Ja.
Det värsta med att exponera sig offentligt är att kanske bli förödmjukad. Att känna sig orimligt exponerad i sitt allmänmänskliga behov. Det är därför man blir känslig och kanske skygg. I värsta fall sjuk. Jag sa bara något. Jag gjorde bara något. Döm mig inte. Allt man gör handlar inte alltid om ego. Det är otäckt att blotta sig! Återigen: var inte blottare då? För vissa är det inte ett val. Det är en läggning. Upprätta gärna ett rehab, jag checkar in och citerar Lena Dunham när de frågar vad jag gör där: ”I used to be apprehensive about humiliation taking place in every single place.”
Josefine Jinder är musiker och skribent på Expressens kultursida.
