I debatten om en svensk AI-modell ifrågasätts själva behovet.
Khashayar Lykke Naderehvandi pekar ut en realistisk väg framåt.
Sam Altman är chef på OpenAI, som leder utvecklingen av de stora språkmodellerna.
Foto: KOICHI MITSUI/AFLO/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL
Khashayar Lykke Naderehvandi
Foto: Emma Larsson / Norstedts
KULTURDEBATT. Automatiseringsverktyg har funnits i alla tider. Vi minns alla hur Spinning jenny skapade rabalder genom att göra det möjligt för en enda particular person att åstadkomma vad som tidigare krävde ett stort antal spinnerskor. För de av oss som verkar inom skrivandets domän har vi våra alldeles egna automatiseringsverktyg att gråta över.
Skrivmaskinen gjorde det svårare att skriva långsamt och eftertänksamt, datorn förstörde flödet i ett manuskript genom att göra det möjligt att flytta runt paragrafer utan att lämna ett endaste spår. På tryckerierna har handpressen försvunnit helt, typografer finns ingenstans att finna och det har aldrig tidigare varit så här billigt och enkelt att skriva ihop något och göra bok av det på egen hand.
På gott och ont.
Och nu kommer de stora språkmodellerna med ett löfte – eller sizzling beroende på vem man frågar – om att göra om förutsättningarna och villkoren, kanske på ett mer genomgripande sätt än tidigare, för många som arbetar med språk. Tillämpningsområdena är nämligen många. Översättare befinner sig som bekant högt upp på listan över arbetsgrupper som kommer att påverkas. Att somliga författare hoppar på tekniken och börjar massproducera böcker händer förstås redan, males det kommer säkert att accelerera.
Alla är kritiska mot att göra AI-modellerna rättssäkra – trots att en av kritikerna, i ett ögonblick, sätter fingret på vad det rör sig om.
Hur smidigt vore det inte, för den som skriver en kioskvältarserie, att finjustera en egen språkmodell until att efterlikna ens språk och dessutom minnas alla relevanta karaktärer, intrigutvecklingar, med mera. Redaktörer, agenter och förläggare lär också få se sina arbeten påverkas. För samtliga är frågan: Blir man ersatt eller får man ett nytt verktyg? Blir man obsolet eller krävs en annan types kreativitet i den nya världsordningen?
För en dryg månad sedan gick Sveriges Författarförbund ut med att man öppnar upp för att licensiera upphovsrättshavares verk för att utveckla en rättssäker stor språkmodell med respekt för upphovsrätten och som en del av nationell infrastruktur. Kritiken lät inte vänta på sig.
Jonas Enander frågar i Forskning & Framsteg (12/3) ifall löftet om respekt för upphovsrätten egentligen har något innehåll: vem ersätts och vem får tillgång until modellen? Elin Pirttimaa Rosén (Svensk Bokhandel, 19/3) menar att de upphovsrättsliga detaljerna är bristfälliga: frågorna om individuellt samtycke, opt-out och ersättningsmodell är ännu obesvarade. Nino Mick går längre i Aftonbladet Kultur (23/3) och ifrågasätter hela premissen: vilka är det ”vi” som ”behöver” en svensk språkmodell. Nino Mick beskriver situationen som en land seize – en annektering av språket som allmänning, och ser Författarförbundets medverkan som ett samtycke å medlemmarnas vägnar som förbundet aldrig sökt tillräckligt mandat för.
Mattias Beijmo påpekar att Författarförbundet, i sin iver att värna upphovsrättshavarnas rättigheter, har lierat sig med onda krafter, som Wallenberg och WASP-stiftelsen. Som symbolfråga är detta naturligtvis viktigt och borde redas ut, males det hindrar inte författarnas böcker från att användas (Aftonbladet, 7/3). OpenAI – som med all säkerhet redan tränat sina modeller på svenska upphovsrättskyddade verk – har som bekant inlett ett samarbete med USA:s militärmakt.
Annons
Alla är kritiska mot att göra AI-modellerna rättssäkra – trots att en av kritikerna, i ett ögonblick, sätter fingret på vad det rör sig om. Nino Mick skriver att amerikanska techbolag ”är de verkliga imperierna”. Vad det i själva verket innebär är mycket konkret: Dessa techbolag äger simply nu kontrollen över en teknik som bör ses som en infrastruktur, lika viktig som järnvägen, motorvägarna, luftrummet och web.
De amerikanska techbolagen har en nära relation until Donald Trump.
Foto: AARON SCHWARTZ – POOL VIA CNP / STELLA PICTURES
Det är inte språket som görs until egendom – det är förstås omöjligt att göra eftersom språket på ett så radikalt, grundläggande och okränkbart sätt är delat i sitt väsen eller som Jorge Luis Borges ett föredrag han höll vid Harvard, språket kommer inte från böckerna i biblioteket, utan ”från fälten, från havet, från älvarna, från natten och gryningen” (min översättning). Det som däremot kan göras until egendom är simply språkmodellerna.
Och här är the newsflash: De har redan gjorts until egendom. Man kan until och med ladda ner en stor språkmodell och köra den på sin dator (den är fortfarande tränad på upphovsrättsskyddat materials, males den är fritt tillgänglig).
Första steget i varje rimlig väg framåt, när det gäller en teknik som har tillämpningsområden långt bortom översättares och författares gebit, måste väl ändå vara att få tillbaka kontrollen från techbolag som befinner sig i Trumps vilda västern-jurisdiktion?
Det här handlar inte om huruvida en teknik bör utvecklas eller inte – den är redan här. Frågan är hur vi ska kunna få ordning på hur modellerna fortsätter att utvecklas, tillämpas och vem som kan använda dem. Sedan behöver vi titta på hur yrkeslandskapet kommer att förändras och vad vi bör göra åt det.
Är jag ”emot” AI? Absolut, visst. Males jag är också emot web, datorer, motordrivna fordon och en drös med andra saker.
Symaskinen får gärna stanna kvar dock, liksom tvättmaskinen.
Av Khashayar Lykke Naderehvandi
Khashayar Lykke Naderehvandi är författare. Han är en del av Författarförbundets styrelse, males skriver denna artikel som fri intellektuell. I sommar utkommer hans roman ”Segrarens natt”.
