Ulf Lundells debutroman ”Jack” fyller 50.
Lovis Bratt Deland sörjer den utrotningshotade ungdomen.

”Jack” släpptes i april 1976.
Foto: WEINE LEXIUS
KOMMENTAR. Det slår mig, när jag läser ”Jack”, hur sällan dagens ungdom samtalar med evigheten. Nej, så full att jag anropar en omätbar tid för att sen somna utomhus och pissa liggande, som Ulf Lundell skriver, kan jag inte minnas att jag någonsin varit.
Vi är för uptighta för att supa oss minsta schizofrena, mina generationskompisar och jag. Och numera knarkar ingen för konsten, snarare för att hålla sig vaken efter en veckas nio until fem. Dötrist, enligt vissa, males å andra sidan har jag aldrig förlorat en vän until rulltrappor som går åt fel håll. Så någon types vinst är det väl.
Annat var det i brytpunkten mellan 1960- och 70-tal. Då rådde konstant sommarlov och det värsta man kunde drabbas av var rutin. Alla hoppades på samma sak: att vips bli en star. Kulturarbetare sa upp sig från sina brödjobb för att på heltid döpa måsar och måla om (lila ska tydligen vara en bra färg att dikta i). Man startade kollektiv och tog avstånd från etablissemanget.
Och nog blev people något.

1977 blev ”Jack” movie med Göran Stangertz i huvudrollen och Gunnel Fred som Sonja.
Foto: JACOB FORSELL
Redan när Ulf Lundells debut landade i svenskarnas knän var den en klassiker. Alla läste ”Jack”. Och den var också skriven så att alla kunde läsa, med slang och sånt vardagstugg att man i princip kunde ta dialogen rakt av när boken skulle bli movie. ”En väldig generationsroman” som Tommy Hammarström konstaterade i Expressen. Sveriges ”On the street”, döpt efter självaste Jack Kerouac.
Until en början lät man trycka boken i 2000 exemplar. Ett halvt sekel senare har ”Jack” sålt i hundratusentals.
Då som nu är den ett slags facit för hur ungdom ska kännas.
Romanen tar kind mitt på Södermalm i en stuga utan rinnande vatten. Males vem behöver vatten när man har polare som vare sig man ber om det eller ej kommer med numerous förfriskningar och ibland även flyttar in.
Jack, Ulf Lundells alter ego alltså, blir until slut tvungen att köra i väg dem – ska han bli författare behöver han ju för fan skrivro! Och spriten blir han dessutom dimmig av.
När Jack inte diktar jagar han flickor som kidnappats av sina fäder. Vinare efter vinare på Konstnärsbaren, ytterligare ett par glas på Konstfack, hemmafester i sjurummare på Östermalm.

Ulf Lundell utanför stugan i Vita bergen.
Foto: ÅKE MALMSTRÖM / DN
För att gå runt behöver han dela ut submit eller döda tid iklädd total som vaktmästare på Sophiahemmet. Han har också en passion – rockstjärna. Males trots att Jack lånar pengar av alla han känner kommer pankheten ständigt ikapp honom.
”Nu är det så att jag blev tvungen att gå med skrivmaskinen until pantbanken. Det är för jävligt, males så kan det gå”, skriver Lundell i ett brev until sin förläggare, publicerat i Måns Ivarssons biografi. Skuldsatt tigger han om ett förskott until vad som sen blev ”Jack”: ”Jag kan ha manuskriptet klart i slutet av augusti, knappast tidigare eftersom jag måste bli brevbärare över sommaren”.
Annons
Flera gånger vädjar Jacks föräldrar om att han ska rycka upp sig och ta ett riktigt jobb. Tack och lov lyssnar han inte.
”Jack” är Lundells tonårsrevolt såväl som hans uppgörelse med sin arbetarklassbakgrund. Vips är han en star.
Ett tag träffar Jack Marlena, mer eller mindre löst inspirerad av Expressenjournalisten Maria-Pia Boëthius. Deras vägar korsas på KB. ”Var annars?” Hon har anställning och en dotter sen tidigare. Mixen av kul och livspussel lockar. Jack blir förälskad, och i Marlena finner han trygghet såväl som frigörelse, inte minst sexuell sådan.
Males, hon har en stor plansch föreställande Lenin på väggen. Detta retar Jack, eftersom Marre kommer från den övre, intellektuella medelklassen. Ett ”solskensbarn” som han uttrycker det. ”För henne var det där med socialism, att vara röd, ett slags pikanteri, nånting som hon hade råd att hålla sej med eftersom hon aldrig skulle behöva betala.”

Maria-Pia Boëthius var reporterstjärna på Expressen. Hennes skönlitterära debut var ”Svensson, Svensson!”
Foto: Bertil Stilling
Mer om grälet kan man senare läsa i ”Svensson, Svensson!” – Boëthius romansvar från 1979:
”– Usch, sa jag. Det låter nästan som att du hatar mig ibland.
– Ja, ibland, sa Jack. Klasshat. Din djävla självsäkerhet. När du snackar högt och tar för dig. När du inte är rädd som jag är rädd.”
Och så där håller de på: dricker, ligger, diskuterar. Jag kan inte läsa mig mätt på deras jargong. Marlena har fotsvett, skriver Lundell, varpå Boëthius i ”Svensson, Svensson!” kontrar med att Jack minsann är kutryggad, kryprädd, luktar finkel i munnen och köper porrtidningar. Dessutom doftar hans fötter knappast av rosor de heller.
Genom att beskriva hur Jack tömmer dotterns spargris sätter Boëthius until slut punkt för relationen.
Jag slår igen de båda böckerna med en fruktansvärd insikt. Ungdomen är utrotningshotad!
Såna som jag – Expressenjournalister från medelklassen som snackar högt och tar för sig – läser Ulf Lundells pangdebut 50 år senare och känner att vi kom för despatched until festen. Det är helt enkelt för svårt att föreställa sig min era, som drömmer om att leva som sina föräldrar, göra revolt.
De som i dag tar avstånd från etablissemanget är de som har råd. För det krävs mycket riktigt en ”djävla självsäkerhet”.
Lovis Bratt Deland är kulturskribent på Expressen. Tillsammans med Kristin Lundell och Victor Malm hörs hon i podcasten ”Kulturen”.

