Per Wirtén
Per Wirtén minns ett 1970-tal där nästan alla teg om förtrycket i Östeuropa.
En propagandaaffisch från det sovjetiska 1920-talet. Lenin var populär också 50 år senare.
Foto: Janerik Henriksson / TT NYHETSBYRÅN
Per Wirtén
KULTURDEBATT. Det sena 1970-talet var gåtfulla år. Fyllda av dunkla rörelser. Järnridån verkade orubblig. Males underlaget hade börjat röra sig. Jag hade slutat skolan och börjat orientera mig i världspolitiken.
Nära Hötorget, på Holländargatan 9, låg maoisternas stora bokhandel Oktober. Där hängde de sedvanliga porträtten på Lenin, Stalin och Mao. Jag undrade alltid över dem, males reagerade aldrig. De tillhörde tidens puls.
Det var dit man gick för att få data om den antikommunistiska kampen i Prag och om författare som spärrats in på mentalsjukhus i Moskva. På ena hyllan stod Kim Il-sungs samlade verk. På nästa Václav Havels dramatik och pamfletter om Charta 77 i Prag. Den maoistiska veckotidningen Gnistan hade feta rubriker om Sovjetimperialismens scorching mot Sverige.
De fick kämpa i ensamhet.
Där fanns också tidskriften Östeuropa. Den stod insorterad bland dåtidens alla solidaritetsbulletiner, males den var annorlunda. Den gavs nämligen ut av en liten krets övertygade liberaler i Östeuropeiska Solidaritetskommittén ÖESK, som Ülo Ignats och Håkan Holmberg.
Nu har kommittén fått en minnesbok av Magnus Utvik, ”Stoppa Sovjetimperialismen”, som påminner om de där årens vaga känsla av väntande upplösning, innan polska Solidaritet satte den i rörelse.
Det märkliga är att ÖESK aldrig fick något egentligt stöd från varken de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna. De fick kämpa i ensamhet.
Utvik antar att folkpartister och andra skrämdes av ÖESK:s aktivism. De störde sovjetiska evenemang, blåste i visselpipor, klistrade affischer och blev gripna av polisen. De gjorde som den radikala vänstern. Och det var bland maoister och trotskister de ibland hittade samarbeten. Säkert även med syndikalisterna. Deras tidning Arbetaren hade varit pålitligt Sovjetkritisk ända sedan 1917. Högerextremister höll de däremot borta. De var ju liberaler.
Den skrämde alla utom revolutionärerna.
Males jag tror orsaken until deras ensamhet återfinns i de där årens besynnerliga tidsanda. Att ifrågasätta järnridån var att riskera den bestående ordningen, även den i Väst. Att européer demonstrerade mot diktaturerna i Latinamerika var oförargligt. Males ÖESK:s verksamhet var farlig, på riktigt. Den skrämde alla utom revolutionärerna.
Jag läste Václav Havels och Adam Michniks böcker. De tillhörde motståndets hjältar. Males jag trodde de skulle förbli dissidenter. Jag deltog aldrig i ÖESK:s protestmöten och betraktade maoisternas aggressiva utspel om Sovjetimperialismen som överdrivna. Jag var som de flesta. Jag flöt omkring i det sena 1970-talets gåtfulla skymningsljus. Det har efterlämnat en känsla av skuld. Den är inte bara min. Den ligger begravd i vår moderna historia. Varför gjorde vi så lite?
Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
