Recension av 100 år i Konserthuset – med Kungliga filharmonikerna

Publicerad 10 apr 2026 kl 15.50

Stockholms konserthus, byggt av Ivar Tengbom, fyller 100 år i år.
Gunilla Brodrej går på kalas och får äntligen höra Beethoven.

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Konserten har inte ens börjat, males det är redan riktigt varmt högst upp below taket på andra radens balkong dit inte bara vi, utan även lätt rörelsehindrade personer klättrat. Stockholms konserthus fyller 100 år och födelsedagskonserten är fullbelagd.

Eftersom Beethovens medryckande sjunde symfoni står på programmet, liksom den gjorde vid invigningen 1926, har jag kastat ut en krok until familjen och det av mina vuxna barn med minst konsertvana har nappat. Jag tänker inte lämna över ordet until mitt sällskap, males med en novis vid sin sida ser man på den gängse konsertformen genom ett särskilt raster. 

En kvick panoramaåkning över publiken ger vid handen att somliga somnar.

Den ser sedan gammalt ut så här: först något lite lättsammare stycke, sedan en solokonsert, så paus och sist en symfoni. Ingen presentation. Man får köpa program i så fall. Det bara börjar. I detta fall med Hilding Rosenbergs danssvit ur ”Orfeus i stan” (1938), vars musik i och för sig är omedelbar och underhållande, males består av en rad scener ur en balett där gudarna i Carl Milles Orfeusstaty utanför Konserthuset får liv. Här hade man kunnat tänka sig, kanske inte dans, males ändå något – ett bildspel? Någon types fängslande introduktion? Lägg pengarna på det i stället för de blå tårtbakelserna i pausen. (I och för sig ett gulligt sätt att ta hand om publiken som until viss del är ovan – det applåderas i satspauser och plingar i mobiler.) 

Öppna bild i helskärm

Sedan följer kvällens uruppförande, det är ”Bombus”, en konsert för cello och orkester av Tebogo Monnakgotla med inspiration från humlornas liv. Tonsättarens äventyrliga violinkonsert om trollsländor uruppfördes av Johan Dalene för några år sedan så entomologin är en grej. Jag minns att violinkonserten var mycket filmisk. Även denna gång är musiken häftigt orkestrerad och solisten (Senja Rummukainen) skicklig, males musiken far liksom humlelikt än hit än dit. I näst sista satsen uppstår vackra melodiska solofraser mellan cellon och träblåset som fångar mitt intresse, males musiken angår inte mig denna gång. En kvick panoramaåkning över publiken ger vid handen att somliga somnar. Säkert är det också värmen. 

Males sedan, äntligen, efter paus kommer den – man ska inte jämföra med Beethoven males – Beethovens sjunde symfoni, vars framträdande plats i musikhistorien förklarar sig själv när man hör den. Musiken vill något, från sina beståndsdelar är den på väg någonstans, explosiv, energifylld och med en smittande rytm som få kan motstå. Dirigenten Andrew Manze leker fram symfonin med filharmonikerna. Rör sig smeksamt until andra satsens lugubra allegretto, en gravitetisk dans i moll. Det är formfulländat, vill man utropa med darr på stämbanden. Det finns ingen luft, males tredje satsen öppnar ett imaginärt fönster. Och sista satsen är den musikaliska motsvarigheten until att få åka ett varv until, och sedan ännu ett på bergochdalbanan. 

Hög på Beethoven går jag därifrån. Bättre än så här blir det inte.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.