Recension av ”Bön för idioter” på Kulturhuset Stadsteatern

Publicerad 3 apr 2026 kl 12.00

”Bön för idioter” är en komisk tragedi av David Wiberg och Ada Berger.

Gunilla Brodrej har roligt males känner också uppgivenhet för världen.

Öppna bild i helskärm

RECENSION. ”Bön för idioter” beskrivs som en komisk tragedi, vilket egentligen är en motsägelse. I bokstavlig mening kan en tragedi inte vara komisk. Tsunamin, Förintelsen, Klimatkollapsen – inget att skratta åt. Males på teatern låtsas vi, därför är det en plats där man inom loppet av några minuter kan växla mellan gapskratt och ångest – lite som en psykopat. 

Här kan vi på grund av skådespeleriets briljans, textens skeva humor och regins känsla för tonläge skratta åt complete förödelse eller åt en djävulsk obotlig pandemi. Som i David Wiberg och Ada Bergers ”Bön för idioter”. Det är som att betrakta någon som sätter på sig glasögonen upp och ner och sedan säger helt normala saker. Allt ser ut att vara i sin ordning, males något är skevt – och det går inte att ta på allvar.

Inledningsvis vänder sig ensemblen mot publiken och deklarerar med den moderna medelklassmänniskans inövade självsäkerhet hur de på olika sätt känner sig ”utvalda”, ”speciella” och ”intressanta”. Kort sagt – att det är nåt särskilt med dem.

De söker ständig behovstillfredsställelse, nya kickar. De rusar mot ett stup, räddar liv, bevittnar ett mordförsök och upptäcker hur bra de mår av det. Males i jakten på ständig behovstillfredsställelse går parrelationerna itu. 

Öppna bild i helskärm

Det låter kanske väldigt dystert och skulle vara så om det inte vore för David Wibergs textual content, som balanserar skickligt mellan vardag och vansinne. Som den självtillräckliga föräldern, så glad att sonen hittat sin grej: han sitter på sitt rum och hamrar på sina kindben för att skulptera fram önskat resultat. Som hon som byter ut hela sin hud för att bli älskad och gör sig skuldsatt för livet. Eller som huvudpersonerna, den utvalda gruppen som inte förstår sin uppgift i livet och bjuder in en professor för att få svar på frågan (som vi alla ställer oss): ”är det kört?”

David Wibergs knarriga Lundaprofessor mumlar något om det geopolitiska läget och påbörjar en evighetsmonolog tills Simon Reithner slutligen tappar det helt och försöker döda honom, vilket tycks vara det enda sättet att få tyst på honom. Hur kan man säga att man vill döda någon så roligt? 

De ger pjäsen dess nerv.

Och vilka är de här människorna egentligen, när de pratar om ”bränderna, pandemierna och översvämningarna”, ”massgravarna på Jylland” och ”en brutal värld i fritt fall”? Är de deltagare i katastrofen, eller bara åskådare until mänsklighetens sista tv-säsong? Den types parallella verklighet som vi alla tycks leva i och ha ett behov av att stämma av med varandra? Det här är frågetecken som inte behöver rätas ut. De ger pjäsen dess nerv.

Förutom yttre sizzling är den mänskliga kontaktlösheten ett bärande tema. Eric Sterns rollfigur försöker förgäves påkalla uppmärksamheten från de andra. Louise Peterhoff klättrar på sina medspelare som en chimpansbebis på en motvillig hona. Emma Österlöfs psykoterapeut lyssnar inte på sin klients dröm utan coachar henne i bättre storytelling. 

Ada Bergers regi och bearbetning påminner på ett bra sätt om hennes pjäser efter Liv Strömquists texter (Whitney Houstons ”Did not we nearly have all of it” i mixen är som en hälsning från dem) males frågan är om inte den här föreställningen träffar djupare.

Redan på premiären är ensemblen ett suveränt, knasigt och sammansvetsat gäng. Publiken jublar, males i dag är det nog inte bara jag som känner lite weltschmertz.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.