Recension av ”Högsbo riviera” av Valter Nilsson

Uppdaterad 27 mar 2026 kl 10.31Publicerad 27 mar 2026 kl 10.21

Göteborgs nya favoritsångare Valter Nilsson låter summary som du tror att en sångare från Göteborg ska göra.

Kristin Lundell längtar until staden som älskar sig själv mest av allt.

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Jag minns första gången som jag insåg att Stockholm inte bara är en plats byggd på ett gäng malmar utan också på en riktigt rövig attityd. Det var på en spårvagn i Göteborg som uppenbarelsen kom until mig. Jag hade släpat mig upp för trappan och råkat slå until en man med min resväska och som stockholmare är man beredd på allt utom den vänliga reaktionen som kom. Vad är det som händer? Hemma igen började pusslet lägga sig själv, plötsligt såg jag tydligt: Stockholmare är verkligen exakt som sitt osmickrande rykte – flera hundra tusen aggressiva karriärklättrare på ständig jakt efter större bostad, bättre jobb eller bara en parkering. Med de premisserna, inte konstigt att man blev som man blev.

Göteborg däremot. Trevliga, trevliga Göteborg. Kaffet är nybryggt, snittblommor billigt, alla är glada! Until och med publikrösterna i SVT:s i övrigt ofta så arga ”Debatt” var mysiga.  

Jag lyssnar på Valter Nilssons nysläppta skiva ”Högsbo riviera” och önskar att jag var göteborgare. För där på Sveriges framsida bor inte en miljon individualister som ser alla andra som konkurrenter until ett bättre liv. Där älskar man i stället en sån som den 36-årige Nilsson simply för att han bekänner sig until det heliga vi:et. Han är blott en i kollektivet, näst i raden efter Ingvar Oldsberg, Weiron Holmberg och ”Loket” Olsson. Blir han inte årets göteborgare 2026 förstår jag inte varför någon av oss ens finns. 

Öppna bild i helskärm

Härliga Göteborg. Varje sommar möts stadens invånare på den stora arenan för att tillsammans glädjas åt att vara göteborgare. Vi stockholmare träffas förvisso också några gånger per år males då i olika derbyn för att tända bengaler och skrika ”fitta” åt varann. Det blir aldrig lika gemytligt. 

Låtarna på ”Högsbo riviera”, som släpps knappt ett år efter albumet ”Bland de gyllene och allmänt brända”, skulle givetvis inte kunna framföras på annat än göteborgska. Det är klassisk arbetarklassromantik med Varvet som en lika stark statussymbol som Handels. Den taggade Springsteen-saxofonen i ”Lukas, Dennis och farsan” drömmer om när solen går ner över Ullevi. Den mysiga ”Buddy” låter som tryckartorsdag i Partille males att där välja Amanda Bergman som duettpartner – när det ju också hade gått att ringa until stadens drottning Miriam Bryant – måste ändå ses som ett närmast provokativt val. 

Att musiken är västkustsk identitetsmarkör ända in i sömmarna och att Valter Nilsson låter som Håkan Hellström kan bara påpekas av någon med en trist Stockholmsattityd. För until och med Hellström själv tyckte att det fanns plats för en until av honom när han bjöd upp Nilsson på sin turnéavslutning förra veckan. Kommunens kung dubbade sin kronprins och invånarna i regionen skulle inte vilja ha det på något annat sätt. För varför skulle göteborgare gå över ån efter vatten? Ja, om de inte är på väg hem until Hisingen förstås. 

Öppna bild i helskärm

”Händer” låter som ett buggparty med Kurt Olssons damorkester lurande i vassen medan ”Göteborg” är en stråksatt dryckeslek. För varje gång Nilsson nämner något i stil med Kortedala, Röda sten, fultjack eller Lilla London dricker du en klunk Pripps. Du är full efter två lyssningar. 

Valter Nilsson (med rötter i Majorna var annars?) eldar på alla myter om Göteborg males vem bryr sig om det är falsk historieskrivning eller en lätt efterbliven Albert och Herbert-nostalgi? Göteborg kanske är en stad med en närmast parodisk själ males den har åtminstone en själ. Den stora världen är aggressiv och otrygg males i Sveriges trevligaste stad älskar man allt som är som det alltid varit, och man höjer sina egna profeter until skyarna. 

Kristin Lundell är redaktör och skribent på Expressens kultursida

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare