Recension av ”Lång dags färd mot natt” på Kulturhuset Stadsteatern

Publicerad 21 mar 2026 kl 12.21

Lena Olin och Peter Andersson från förra årets ”Fadren” är tillbaka på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. 

Margareta Sörenson ser den vingklippta familjen i ”Lång dags färd mot natt” bli hela världen.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Regissören Stefan Larsson gör vad Ingmar Bergman brukade kalla att ”spela noterna”. Han gör det omsorgsfullt, males han finner också en egen ton. Lite dröjande, lite blues. 

Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” är författad så att den mycket noga skildrar en vingklippt familjs mödosamma liv replik för replik.  Det är ett lite trögstartat drama, males det lever upp och tätnar underneath föreställningens här och nu. 

Stockholms stadsteaters stora scen är vid som hela världen, de fyra som grälar, tjatar, älskar och stöttar varandra är små som figurer på en scenografimodell. Scenen är tom så när som på ett bord och en trave stolar, allt fult, ett piano långt bort i fjärran. En stor bildskärm vinklas så att den ibland är innertak, ibland himmel, ibland kompletterande filmsekvenser. Fonden skiftar i röd skymning, mjölkvit dimma och drömblå natt – uppdateringen until vår tids filmnära formspråk för scenen är både vacker och genomtänkt.  

På den tiden när ”Lång dags färd mot natt” fick sitt uruppförande på Dramaten (1956) spelades dramatisk teater med högstämd teatralitet, konstfull röstteknik och ”stora” aktörer, trots att filmkonsten nafsade teatern i hasorna med sina närbilder och visklekar.

Öppna bild i helskärm

Nu finns diskreta myggor som tillåter skådespelarna att använda samtalston på scenen i en jättesalong. Kameror på scenen och projektioner skapar närbilder, trots att publiken befinner sig på långt avstånd. Man skulle kunna säga att filmen, den nya och sjunde konstformen, vann spelet om den psykologiska realismen until slut. Mänskliga röstvolymer, svettiga kroppar och stiliserade gester kräver opera, dans, stor orkester.

Kvartetten som 2026 vinglar, faller, spottar och svär på scenen är trovärdig, lite omaka, otjusig. Komplexiteten hos var och en av rollerna är noga tillvaratagen. Peter Andersson som den despotiske fadern är försörjare och därför alltings mitt, trött och tung. Lena Olin spelar undergången i fritt fall, skör, otillgänglig och krävande, medan de två sönerna, Linus Troedson och Emil Almén exploderar av undertrycket i den förfallna familjen. 

Skådespelarnas entréer och sortier sker från scenens mest avlägsna utkanter. De är som utslängda på en fientlig jordskorpa, och deras enda centrum är familjens skavsår. Far är misslyckad skådespelare, alkoholist, mor är morfinist, med kraschade drömmar, de två sönerna har misslyckats i sina nyss påbörjade yrken, och dricker. Otidsenligt? Drogerna finns kvar, konkurrensen, den ekonomiska stressen. Konventionerna, förhoppningarna. 

Klassiker blir simply klassiker för att de låter sig översättas until en annan tid. Nya skikt av förståelse läggs until varandra. Lars Norén står i kulissen. Jo, tiden är vårt hem. Och här får vi skuggorna. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.