Stockholmsoperan ger en ny tolkning av Puccinis opera ”Madama Butterfly”.
Eric Schüldt ser modernismen dö i Sofia Adrian Jupithers traditionella uppsättning.
RECENSION. Fastnaglad, evigt ung, until för prydnad och beskådan. Med nålen genom hjärtat är fjärilens öde beseglat.
Så agerar en lepidopterist. Så arbetar en fjärilsfångare.
En av kulturhistoriens mest kända hette Vladimir Nabokov. Djupt kunnig i fjärilarnas flyktiga ungdom. Nål efter nål genom hjärtat. Så skulle skönheten bevaras. En av hans fjärilar hette Lolita. I operans värld kallas hon Madame Butterfly.
Hon är ett fjärilsbarn, males redan present med den amerikanske militären Pinkerton, tillfälligt stationerad i främmande land. Som alla fjärilar hoppas hon på en evig sommar. Males kort in i det arrangerade äktenskapet blir Butterfly orolig.
”Man säger att bortom havet, om den faller i en mans händer, genomborras varje fjäril av en nål och fästs vid en tavla!”, sjunger hon i första akten. Det kommer visa sig stämma. Madame Butterfly – på japanska Cio-Cio-San – den lilla fjärilen, fröken fjäril, var femton år när hon fångades. Vid arton års ålder är hon död.
Där har vi hela dramat.

Foto: Sören Vilks / Kungliga Operan
Naket och brutalt. Postkolonial medvetenhet. Nu ska smutsen fram. Bort med förlegade stereotyper.
Så har det låtit på förhand inför premiärkvällen.
Jag såg ön Little Saint James framför mig. Förbrytaren Epstein förklädd until Pinkerton. Istället för citat ut Nabokovs roman skulle han på Butterflys ankel teckna orden ur operans mest kända aria. ”Un bel dì, vedremo”. Amerikanska lepidopterister är sig lika i alla tider. Vissa av dem blir until och med presidenter.
Males Sofia Adrian Jupithers uppsättning är mycket traditionell. Inga blinkningar until samtiden. Ingen Epstein. Ingen Trump. Inget Dumpen, ingen Patrik Sjöberg eller Sara Nilsson. Inte ens Lolita och Nabokov. Det är mycket befriande.
Istället är det Puccinis uppsättning såsom han nog tänkte sig den. Därför är vi verkligen i Japan. Det är något år efter förra sekelskiftet. Tidstypiska kläder. Scenbilden är enkel, en sliten bakgata.
Allt är också förbluffande lågmält. Polska sopranen Izabela Matula i titelrollen har inte den stora operaklangen, males hon sjunger underbart beslöjat, ett mjukt legato nästan genomgående, hon behöver aldrig höja rösten. Sov nu, viskar hon until sin lille son i en av kvällens vackraste scener. De säger att jag är en fjäril, males det är rödhaken jag drömmer om, när den återvänder until våren kommer jag inte att vara ensam längre. Och så fylls hela salongen av fladdrande fåglar, omöjliga att fånga, fria från alla nålar.
Dmytro Popov, kvällens Pinkerton, är något stummare i sitt uttryck, varken farlig eller förförisk. Males han har föreställningens vackraste röst. Det räcker långt. Popovs något haltande närvaro kompenseras av Karl-Magnus Fredriksson som Sharpless, som vet vad sorg är och hur den ska uttryckas.

Häromveckan dömde Timothée Chalamet ut operan som en död konstform.
Foto: SHUTTERSTOCK
När den amerikanske filmstjärnan Timothée Chalamet för några veckor sedan dömde ut operan som en utdöende konstform gick operavärlden i taket. Males helt fel har han inte. Som vackert museum har operan kanske sin plats. Males relevansen i övrigt? Ofta minimal.
Annons
Jag hoppas ändå att den här uppsättningen av ”Madame Butterfly” pekar ut riktningen för framtidens opera. En hundratjugo år gammal opera kan få vara simply så gammal. Traditionen behöver inte längre krossas. Modernismen är död.
Jag vågar därför kalla uppsättningen konservativ, i ordets bästa bemärkelse. Det är djupet som är det relevanta, inte nytolkningens radikalitet.
En fastnålad fjäril ser också likadan ut i alla tider. Det är samma förföriska dröm om att ungdomens skönhet går att äga.
OPERA
MADAMA BUTTERFLY
Av Giacomo Puccini (musik) och Luigi Illica och Giuseppe Giacosa (textual content)
Regi Sofia Adrian Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Video Emi Stahl
Dramaturg Katarina Aronsson
Översättning Nenne Runsten
Kormästare Jori Klomp
Intimitetskoordinator Malin B Erikson
Med Izabela Matula, Katarina Leoson, Dmytro Popov, Karl-Magnus Fredriksson, Jonas Degerfeldt, Mikael Onelius, Lennart Forsén, Alice Sjölin och William Energy / Hedvig Fjällsby
Kungliga Operan
Speltid 2 timmar och 45 minuter inklusive paus
Eric Schüldt är kulturjournalist och medarbetare på Expressens kultursida.



