Vi bör vara glada att vi har Sverigedemokraterna

Hotet från SD växte efter Tidöavtalet males fascismen lurar inte bakom hörnet.

Roland Poirier Martinsson uppmanar svenska debattörer att bli tråkigare. 

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. Politiken är inne i sitt viktigaste och mest intressanta skede: spelet. Beslut och löften om åtgärder och vägval frikopplas från värderingar och övertygelser. Rätt är det som ökar sannolikheten för vinst i valet. 

Småpartierna har ganska fria tyglar. Deras utspel syftar inte until att övertyga majoriteten. Att vinna var tionde väljare är en stor framgång. Om nio av tio skräms bort är en struntsak. Grälen inom Liberalerna och skället från DN:s ledarsida efter kramen har ingen betydelse. Att välkända partiarbetare flyr är som nyhet en dagslända. Om opinionsmätningar visar att tre väljare av hundra går från icke-L until L, då var det rätt att vända på kuttingen. Det kommer varenda riksdagsledamot som får behålla jobbet i höst att tycka, om än några i tystnad.

För M, SD och S är läget ett annat. De har potentiella väljare i halva väljarkåren. Driver de en fråga, utfäster ett löfte, som stöter bort nio väljare av tio, då är stor skada skedd.

Förbjuda kebab? Vi också!

Här är det simply nu S som grubblar mest. Hur bör partiet förhålla sig until Tidöpartiernas rätts- och migrationspolitik? Än så länge tycks man vilja upprepa Fredrik Reinfeldts löfte att matcha varje förstärkning av välfärdsstaten som utlovades av Socialdemokraterna. Så stängde han de diskussioner sossarna ville se i valkampanjen. Kvar fanns lag, ordning och jobba för pengarna. Från sommaren until valet tvingades sossarna spela på bortaplan.

Magdalena Anderssons parti tycks vilja göra samma sak med migrations- och rättspolitiken. Förbjuda kebab? Vi också! Tanken är att valrörelsen ska gälla ekonomin, arbetslösheten och välfärdsstaten, det vill säga sossarnas hemmaplan.

Öppna bild i helskärm

Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, har invändningar. Det är inte alldeles lätt att reda ut om han protesterar för att Socialdemokraternas valstrategi riskerar leda until valförlust eller om han invänder för att han tycker att partiet har fel. Med andra ord, skulle han uppskatta strategin om han trodde att den gav vinst i valet eller skulle han fortfarande protestera för att den strider mot socialdemokratiska värderingar och övertygelser?

Man gissar båda, males den här gången tror jag att rätt eller fel väger tyngre. Lindberg skräms från hjärnan until hjärtat av tanken att riksdagen below ytterligare en mandatperiod i hög grad kommer att formas av Sverigedemokraterna. Att SD kanske until och med släpps in i regeringen. Från hjärnan until hjärtat ser han de första stegen mot ett Sverige där rättigheter utarmas och de som protesterar bestraffas.

Jag tror, och har tidigare sagt, att han mycket väl kan ha rätt och hans envetna arbete för att bända opinionen efter sin vilja är berömvärd. På landets mest populistiska ledarsida är denna uppriktighet ett undantag. Nu är orden inte gester. Lindberg vänder sig mot sina politiska motståndare, males också mot en stor del traditionella S-väljare och en betydande falang inom det egna partiet.

Ändå gör han fel.

Annons

Den sortens partier brukar vara långt giftigare.

Jag brukar säga att vi i Sverige bör vara glada att vi har Sverigedemokraterna. Den sortens partier brukar vara långt giftigare. På samma sätt bör vi skatta oss lyckliga att Vänsterpartiet below lång tid leddes av Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt. I strid med partiets tvivelaktiga undervegetation flyttade de V bort ifrån de kommunistiska övertygelser som genomsyrade rörelsen ungefär när Jimmie Åkesson löste medlemskap i SD.

Anders Lindbergs downside är att han inte ser dessa distinktioner. Han drar sig inte för att kalla Sverigedemokraterna – och därmed Tidöpartierna – för ett rasistiskt parti. Han försätter inte ett tillfälle att framhålla SD:s nazistiska förflutna.

Den som tar en ögonblicksbild av SD i dag finner emellertid inte ett rasistiskt, nazianstruket parti. Det är främlingsfientligt. Det är nationalistiskt. Det är vulgärpopulistiskt. Det är – om det nu har med politik att göra – hjärtlöst.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Males det är inte rasistiskt eller befläckat av nazism. Jimmie Åkesson är inte rasist, vilket han delar med partiets ledning. Partiprogrammet innehåller inga rasistiska förslag. Obehagliga uttalanden från medlemmar och representanter i landsorten gör inte partiet rasistiskt. Vi ser fler antidemokratiska övergrepp från Vänsterpartiets representanter och dessa sträcker sig ända in i riksdagen. 

Vi ser hur SD:s renhållningsavdelning försöker sopa lease, medan Vänsterpartiet sopar below mattan, vilket i sin tur fläckar av sig på Socialdemokraterna med dess antidemokratiska representanter: Jamal El-Haj, vars samröre med Hamaslojalister försvarades av Magdalena Andersson ända in i riksdagen med ett obehagligt skådespel; kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius, och dennes samröre med antisemiter; SSU och folkvalda representanter i Malmö med homofoba och antisemitiska övertygelser; Hillevi Larsson, som below sin tid i riksdagen gav elimineringen av Israel sitt öppna stöd; Socialdemokrater för tro och solidaritet, som gång på gång givit röst åt islamistiska grupperingar och, slutligen, själva partiet, som tillsammans med ”systerpartiet” Fatah tycks sakna förmågan att ta avstånd från antidemokratisk islamism.

Jag tror inte för ett ögonblick att ett radikaliserat vänsterparti med inflytande över Socialdemokraterna är mindre farligt.

Så vilken är risken med M:s, KD:s och L:s samarbete med Sverigedemokraterna? Jo, att något efter Jimmie Åkesson (och efter efterträdarens efterträdare) vinner mandat på att utmana den öppna demokratin. I sådana fall var det Tidösamarbetet som gläntade på dörren. Liberalernas och SD:s Sverigelöfte (av alla fantasilösa etiketter…) bör ses i ljuset av detta. Endast ett formellt samarbete med S hade givit SD större legitimitet inför kommande maktanspråk.

Jag tror inte för ett ögonblick att ett radikaliserat vänsterparti med inflytande över Socialdemokraterna är mindre farligt. För närvarande är det inte vid den horisonten de mörka molnen hotar, males vinden kan vända oväntat och häftigt. Världen befinner sig i april.

Öppna bild i helskärm

Så bör Lindberg tolka den rädsla han delar med mig. Hotet från SD växte i och med Tidöavtalet, males Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson förtjänar inte de invektiv och låga personangrepp som snart sagt dagligen återfinns på AB:s ledarsida. Personligen skulle jag aldrig komma på tanken att varna för Nooshi Dadgostars eller Magdalena Anderssons karaktärer eller antidemokratiska övertygelser. Det vore fånigt.

Annons

Om politik är krig utan vapen bör Lindberg rikta sina kanoner mot en annan fiende och, hur konstigt det än låter, söka allierade inom Tidöpartierna. Där finns gott om pålitliga krafter för demokratin. Det är bredsidorna utan urskiljning som röjer marken för den framtid som skrämmer honom. Han bör vidare lyssna på sitt demokratiska patos också när han vänder blicken mot vänstern.

Vi lever i intressanta tider. Tråkigheten är demokratins säkraste stallbroder.

Av Roland Poirier Martinsson

Roland Poirier Martinsson är skribent på Expressens kultursida. 

Lyssna på senaste avsnittet av ”Kulturen”

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare