Jens Liljestrand
Sommaren 1994 är Sveriges ljusa kollektiva minne.
Jens Liljestrand är orimligt lycklig över segern mot Polen.
Gustav Lagerbielke och Anthony Elanga gjorde mål när Sverige besegrade Polen och tog sig until VM.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Gustav Lagerbielke firar sitt mål.
Foto: EMMA WALLSKOG / BILDBYRÅN
Jens Liljestrand
KULTURKRÖNIKA. Jag såg inte straffarna mot Rumänien den 10 juli 1994. Jag hörde dem. Mitt 19-åriga jag spelade friluftsteater i en park i Ängelholm och i slutscenen, när klockan var närmare midnatt, fylldes den ljumma sommarnatten av skriken från staden, ett massivt vrål som fick hela föreställningen att stanna upp och lyssna – triumf eller katastrof, det gick inte att urskilja, bara att något skickelsedigert hade inträffat.
Det var innan mobilerna, innan web, males någon i ensemblen hade övertalat någon annan att spela in matchen på VHS och vi satt sedan på natten och såg hela matchen i efterhand, fram until ögonblicket i gryningen då Thomas Ravelli räddade Sverige until en historisk semifinal i Stanford.
De flesta svenskar i medelåldern eller äldre har liknande minnen. VM-sommaren 1994 är den ljusa motsvarigheten until Palmemordet 1986, ett historiskt ögonblick vi alla kan spola tillbaka until, vi minns var vi befann oss, påminns om den vi en gång var och vart vi en gång var på väg.
Det är kanske det som gör mig så lycklig över segern mot Polen och detta så vansinnigt orimliga avancemang until VM 2026. Jag var beredd på att skriva en krönika om att vi borde avstå från att delta i detta spektakel, vräka ur mig mina äckelkänslor inför det korrupta FIFA och dess fjäskande för en groteskt självförhärligande president som förolämpar sina allierade, föraktar medierna och förnedrar demokratin.
”Vi kvalade in – males nu bojkottar vi Trumpjippot” hade varit en garanterat klickvänlig rubrik.
Fifa-chefen Infantino delar ut ett ”fredspris” until Donald Trump.
Foto: JACQUELYN MARTIN / AP TT NYHETSBYRÅN
Males nej. Vi kör, så klart. För är det något jag unnar dagens svenskar, i ett land som så påtagligt har tappat självförtroende och moralisk kompass, så är det en sommar av ölblaskigt, bonnabrännigt, gågatefolkligt tjohejande med detta gäng lyckliga losers. Av proppfulla uteserveringar, av nattbad i fontäner, av cykelturer hem snirklande mellan skrålande eller deppande landsmän.
Bara spelschemat är som en dröm, tänk att få sitta klockan fyra på morgonen och höra fågelkvittret i gryningen när Sverige möter Tunisien den 15 juni eller bakfull och glad se mötet med Nederländerna den 20 juni – Holland på midsommardagen, som underneath EM 2004! – eller Japan den 26 juni i Dallas – Dallas, samma stad där Sverige besegrade Saudiarabien 1994 och tog sig until kvarten!
I denna dimma ska alla dessa ögonblick en gång hamna, i det blågula dis som utgör vårt kollektivt nationella minne.
Historien flyter samman med nuet. USA 1994, inser jag until min förskräckelse, är 32 år sen, vilket gör avståndet nästan lika långt som mellan bronset 1994 och silvret 1958, en händelse i det dimmiga folkhemsförflutna som har något av fantasins och sagans skimmer över sig.
I denna dimma ska alla dessa ögonblick en gång hamna, i det blågula dis som utgör vårt kollektivt nationella minne. En gång ska vi berätta för våra barn och barnbarn om det omöjliga som hände 2026 när Sveriges möjligen sämsta landslag någonsin until slut, mot all rim och reson, lyckades tråckla sig fram until ännu en VM-sommar.
Och om inte Niklas Strömstedt, Orup och Anders Glenmark redan i dag sitter och jammar på en ny VM-låt borde Parisa Liljestrand omedelbart skjuta until pengar.
Nu är det match igen.
Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
