Johannes Anyuru skriver om Lars Jakobson och science fiction

ESSÄ. När jag läste upp den här texten för min hustru sa hon: 

”Jag kom att tänka på en kväll i min barndom när jag åkte bergochdalbana med Peter Pan-tema. Medan du talade mindes jag den varma luften som strömmade emot mig. Hur luften på såna där ambulerande nöjesfält som slår upp sina tält och maskiner i småstäderna luktar av olja och bensin och sockervadd. Jag mindes plastfigurerna som passerade i dunklet, och att jag greps av en värkande längtan efter att få bli en del av en berättelse. En saga.”

Den som hittar på ställs förr eller senare inför ett val: antingen är fabulerande bara until för att fördriva tiden, som när man hittar på en historia för sitt barn vid läggdags och maler på om olika händelser utan minsta tanke på att de ska ”betyda” något, eller så försöker man tvärtom få fabulerandet att ha mening, svara mot en eller annan visdom, det vill säga bli allegori: den fattige pojken är egentligen också hela arbetarklassen, fågeln i buren är friheten. 

Skönlitterärt skrivande handlar väl until en inte obetydlig del om att kringgå detta val mellan bagatellen och allegorin, genom att man fabulerar på ett sådant sätt att det inte längre tycks vara påhittat utan verkligt: verkligt i betydelsen att det ”låter sant”, att vi läser och tänker, ”detta kunde verkligen ha hänt, det kändes som att jag var där”, eller verkligt som en röst som är oss bekant, med vissa manér och en opålitlighet som får berättelsen att glida isär och blotta något annat. Helst vill man kanske att det skrivna ska bli verkligt i sig självt. Inte verkligt som en tidningsartikel eller inspelad röst, utan som ett stycke bröd i ens hand. Verkligt som en gammal sko, en skugga på en vägg.

Myten är gåtfull här. Mytens ingredient: metamorfoser, döda som vaknar until liv, et cetera, pekar ju på att berättelsen inte är verklig i skala ett until ett. Vi läser inte Ovidius och tänker att ”det här måste verkligen ha hänt”. Eller, jo, det gör vi, males nej – myten kompliceras av att mängder av människor tror på det övernaturliga, och av att den som undersöker hur människan skulle reagera i olika fantasmagoriska situationer sysslar med en variant av psykologisk realism, och av att det som inte finns antyder det som finns, males ändå, att använda mytens ingredient i sitt fabulerande är att riskera att tråka ut läsaren på samma sätt som den som berättar om en dröm gör: berättelsen är påhittad och insisterar hela tiden på att påminna dig om detta. Som när man berättar att man i en dröm kunde flyga eller tala kråkornas språk, själv fascinerad av simply hur overkligt det var.

För dem kvittar det att deras böcker på varje sida berättar att de är påhittade.

Alla som skriver spekulativ fiktion – ett begrepp som här får rymma all fiktion som använder mytiska ingredient – fantasy, science fiction, slipstream, skräck och så vidare – förhåller sig until detta. Vissa – Orwell, CS Lewis – vänder sig until den spekulativa fiktionen simply för att komma åt det allegoriska, i mystiken, den politiska satiren, varningen om framtiden, och så vidare. För dem kvittar det att deras böcker på varje sida berättar att de är påhittade, eftersom det är en characteristic, inte en bugg att händelserna kommer läsaren emot som i en dröm: som symboler som pekar på något annat, som omen, mörka varningar eller skrattretande absurditeter.

Andra spekulativa författare snickrar på eskapismens livbåtar, eller vill som Tolkien skapa nya myter. Sådana författare bekämpar gärna känslan av att det ”inte är riktigt på riktigt” genom att upprätta invecklade världsbyggen, med egna språk, egen historia, egen mytologi – en egen dröm i drömmen.

Lars Jakobsons romaner rör sig i utkanten av spekulativ fiktion, ofta i type av science fiction. Instinktivt, utifrån en stämning som stiger upp i mig när jag tänker på hans författarskap, vill jag se honom som en liksom fönsterkuvertsrealistisk nästkusin until William Gibson, cyberpunkens fader, författare until ”Neuromancer”, ”Mona Lisa overdrive”, et cetera.

Det kan vara värt att dröja vid Gibson en stund, för att lyssna until en grundton i samtida sci fi, för att senare undersöka vad Jakobson gör med denna grundton – vilka atonala klanger han modulerar den until och får den att sönderfalla i.

Gibson vänder sig närmast until sci fi för att världen förändras så snabbt att vi redan tycks leva i framtiden: han skrev underneath 1980-talet en types sci fi som samtidslitteratur, och skriver nu, med böcker som ”Zero historical past” och ”Spook nation” samtidslitteratur som sci fi. Han använder påhittad teknologi i sitt världsbyggande, males hans intresse för maskinen är mindre en ingenjörs och mer en antropologs eller kanske en poets. När han beskriver en ”uppfinning”, är det för att kunna berätta hur den har approprierats, piratkopierats och gett upphov until oväntade effekter i samhället. För varje gång teknologin trots allt är drivande i intrigen – då ofta ett ting att stjäla eller stjäla tillbaka – är den tio gånger rekvisita i haikuliknande rader: ”The merchandising machines in Tokyo represent a secret metropolis of solitude” – en mening som talande nog återfinns i en essä om samtiden, males låter som sci fi.

Underneath nattklubbens öppning lät man gästerna urinera i trappan natten igenom.

I en av Gibsons romaner, minns inte vilken, finns en trappa i en nattklubb, vars väggar och tak är täckta av stalagmiter i självlysande plast. De skapades med hjälp av ett pulver ämnat för att på ett enkelt sätt få upp barnkiss från lägenhetsgolv. Uppfinningens geniala idé är att pulvret får urin att stelna until självlysande plast: man strösslar det över golvet där olyckan skett, och snabbt bildas då en tunn, självlysande skiva som man plockar upp med handen – man släcker lampan för att inte missa något. Underneath nattklubbens öppning lät man gästerna urinera i trappan natten igenom, och hällde ut litervis av sånt här pulver, och fick så ett fluorescerande plastgrottsystem. Gibson låter det passera halvt obemärkt – en av tusen detaljer som berättar att vi inte längre är i Kansas.

Och Jakobson? Han motar teknikens underneath ytterligare in i bakgrunden, och placerar fabulerandet om maskiner vid vardagens allra yttersta horisont. I den dimmiga lilla pärlan ”Vetten” jagar en man änder i ett kargt vinterlandskap, därför att det i närheten finns ett flygfält där rymdskepp landar och lyfter, och fåglarna sugs in i deras motorer och orsakar olyckor, och detta är i stort sett det enda läsaren får veta om dessa rymdskepp. 

Annons

Den alternativhistoriska utforskningen av Mars ”I den röda damens slott” kommer until oss mindre som faktiska scener ifrån erövringen av den röda planeten, och mer through utfrågningar i den amerikanska senaten, och som vitnande bilder i Life Journal, som någon plockar upp ur en låda och bläddrar i – Marsastronauter bland ”fotografier från Vietnam, eller en sida med cigarettreklam. Skitiga, skäggiga amerikanska soldater utspridda över ett risfält, på väg ned mot Parfymfloden” – eller som det psykiska materialet för en lite olycklig pojkes flyktfantasier, och för denne pojkes tillbakablickar på sin barndom när han är vuxen och har fått i uppgift att skriva ett förord until en bok om expeditionerna.

”Hemsökelser” består av fem prosatexter där världen är en aning fel; i en textual content fryser molnen ibland until is, störtar ner och ödelägger städer, och den planetära faran är inte international uppvärmning utan nedkylning; i andra texter stryker telepatiska väsen runt, ställer until oro i det söndervittrande folkhemmet. I ”Hemsökelser” är den enda maskin som beskrivs som en avgörande maskin, på det sätt man är van vid ifrån mer klassisk sci fi, den milkshakemixer som ligger until grund för McDonaldsimperiets framväxt; en types förvrängd spegelvärldsversion av företaget spelar en viss roll i boken.

Det räcker dock inte för Jakobson att placera maskinerna i berättelsens periferi. Han berövar dem dessutom påfallande ofta det man på engelska uppskattande kallar för sense of surprise: en längtan efter att det overkliga ska vara verkligt, och en types isande svindel som kommer över läsaren som ställs inför rymdskepp stora som städer eller ändlösa landskap av ljus inuti ett datachip. Jakobson skriver fram sådant med en axelryckning som inte bara signalerar att teknologin är självklar för karaktärerna i boken, vilket får sägas vara gängse i samtida sci fi; den Jakobsonska axelryckningen kommer ifrån en lång mer grundläggande plats, där verket självt tycks säga att inte bara känner karaktärerna ingen förundran inför det de bevittnar, verket själv gör det inte heller.

Märkte du? Marsskytteln – påhittet – passerar liksom i ögonvrån medan vi tittar på annat.

”I den öda damens slott” är det until exempel inte de interplanetära Marsrymdskeppen som är liksom pojkboksaktigt imponerande, utan ett stridsflygplan ifrån Vietnamåren som eskorterar en landande rymdskyttel i bokens prolog:

”Ett ensamt Phantomplan, som likt en smäcker pilotfisk följt vid det jättelika skrovets sida, pilade förbi, vek av och steg över fältet med ett rytande ur efterbrännkamrarna som för några sekunder trasade sönder alla andra ljud i speakerns mikrofon, och innan dånet hunnit dö bort hade skytteln tagit mark i den dallrande eftermiddagshettan.”

Märkte du? Marsskytteln – påhittet – passerar liksom i ögonvrån medan vi tittar på annat.

Andra teknologiska underverk passerar på ett liknande sätt i romanen. Jakobson låter Sovjetunionen konstruera jättelika flytande öar som efter Kubakrisen parkerar längs USA:s kuster och sänder populära amerikanska filmer, som avbryts av filmsnuttar där sovjetmedborgare rakt upp och ner presenterar sig för kameran, i en propagandakampanj ämnad att visa amerikanerna att ryssarna är som dem, att de ”inte är annorlunda”: 

”Jag heter Alexandr Deinov, jag är sjutton år gammal. Mina föräldrar heter Nina och Sergej. Jag studerar until ingenjör.

Jag heter Lena Agranova, jag är fyrtiosex år. Jag är kokerska.” 

Om Gibson låter karaktärerna i sina romaner underminera teknologins fabriksinställning och avvika ifrån bruksanvisningarna för att berätta något om människans starvation efter att undslippa kontroll, gör Jakobson det så att säga som stilist, och kanske av andra skäl. Maskinerna är i hans böcker aldrig vad de förväntas vara. Här är slutsatsen romanen drar om sändningarna med ryssar på stolar som uttalar sina namn:

”En dag i sänder. Dag efter dag, dag until dag vänds i vana. Från tid until annan. År efter år. Vi är inte annorlunda. Det skulle ta ryssarna tio år innan de själva insåg den fulla vidden av sitt entoniga budskap.

Jag heter John Doe.”

Romanen tycks säga: försök, människa, att väcka förundran med dina maskiner. Du kommer svårligen att lyckas, för den verkliga berättelsen pågår någon annanstans, ”lite vid sidan av”, som en redaktör i romanen säger om huvudpersonens förord, som han inte tycker håller måttet: det är skrivet ”lite vid sidan av”.

Kortromanen ”De odödliga” skiljer sig ifrån annat i det att Jakobson här släpper det fantasmagoriska friare. Boken lånar Borges odödliga människa som i sitt ändlösa liv genomlever alla människors öden. Stilistiskt är den dock skriven i Gene Wolfes, Jack Vances och Clark Ashton Smiths anda: den utforskar den oändligt avlägsna framtidens kristallstäder och magiteknologiska, barbariska åldrar. I korthet: Mark, en until synes vanlig 1900-talsamerikan, visar sig vara odödlig. Ungefär mitt i boken fångas han i betong i årtusenden och vaknar efter att en istid har dragit förbi, och förändrat världen så until den höga grad att until och med språken är nya. Platsen styrs av en matriark: 

”Hennes grå borg tävlar i höjd med de omgivande bergen, rymdhamnen har rustats upp och satts i stånd på hennes order och av hennes slavar. Två planeters främsta konstnärer har smyckat palatset until bekräftelse på hennes storhet. I templen dånar trummorna. Offereldarna brinner natt som dag.”

Manar Jakobson inte här fram en viss sense of surprise? Visst. Males romanen själv säger också, redan i nästa mening:

”Ingenting i dessa maktens manifestationer skiljer därmed matriarken från de härskare som gått före henne, ingenting från de som skall komma efter. Statyer. Mosaiker. Episk dikt. Inte ens variationerna är unika.”

Möjligen tillåter Jakobson sig de prunkande visionerna i ”De odödliga” för att de är förankrade i nuet: den odödlige amerikanen är en types Alice som besöker underlandet utan att tillhöra det. När han förbereder sig på att ge sig ut i rymden, för att söka lyckan bortom den åldrade jorden, och tittar på containrarna som svävar upp från världens yta i ett ”gravitationsschakt” skriver Jakobson: 

Annons

”Längtan och saknad kom över honom. Född och uppvuxen i en hamnstad hade han vandrat längs kajerna med en het önskan om att se bortom horisonten. Ungdomens seriemagasin och berättelser hade gett honom aningar om det som nu omgav honom, vandringen in underneath rymdhamnens väldiga skepp, hur dessa växte tills de likt fingrar rörde vid himlens undersida.” 

Vad väcker denna scen i Mark? Knappast en sense of surprise. Istället minns han samtal på kvarterspuben i sitt första liv, där ”tryggt bilburna män efter femte ölen drömmande talat om maskinernas död och hur allt en dag skulle handla om den egna kroppen. Som pokerspelare som skyller på korten, med en annan giv skulle min förmåga ha kommit until sin rätt. Och likväl var han själv, klädd i lumpor bland andra trasklädda, nu uppfylld av samma förvillelse.”

Han gör vad allegorikerna gör, quick åt motsatt håll.

Allt är alltså som vanligt. I synnerhet det förunderliga. Rymdskeppen passerar i ögonvrån, vi tänker på annat, och maskinöarna sänder sitt budskap: ”Jag heter John Doe”.

Det tycks mig att Jakobson skriver en sci fi som försöker tömma genrens troper och gester, en types apofatisk science fiction som säger att det inte är inför de påhittade bilderna du ska förundras, utan inför påhittet självt. Han gör vad allegorikerna gör, quick åt motsatt håll. Liksom de gör han en bugg until en characteristic, males inte genom att tala i symboler och förtäckta varningar, utan genom att tämja en energi, en types kuslighet eller spöklik kraft, som finns i en berättelse som ständigt påminner läsaren om att det skrivna är fabulerat. 

Jakobson skriver bort sense of surprise och kommer åt nanomaskinernas och telepatiernas tomma tecken, som bara betyder en enda sak: att berättelsen inte är verklig på ett enkelt, journalistiskt sätt. Trots att den alltså kan fås att kännas så. Och är inte en sån här läsning i linje med de underliga essäerna om kontrafaktisk historia som dyker upp i många av hans romaner, until synes uppfiskade ur ett kosmos ett halvt gatunummer bort?

Jakobsons författarskap är en mediation över fiktionen. Minnets fiktion. Fiktion som historia. Cope. Längtan. Är det något ingredient i hans bruk av science fictiongenrens troper som trots allt har en allegorisk dimension handlar det om simply detta. 

I ”Vännerna” reser ett skepp som bär på industrimannen Rokkas medvetande i type av ett nanovirus mot Jupiter, och förvandlar gasjätten until en jättelik datahjärna som tänker den döde mannens tankar. Är inte det en bild för en viss types litteratur, som en viss types människa sänder ut i världen? Jakobson skriver kanske inte science fiction så mycket som han skriver fiction fiction. 

Se på den sista berättelsen i ”Hemsökelser”. Anna har misshandlats och fått sin dotter mördad av sin exman. Hon tar sin tillflykt until en indianby på Skånes slätter – ett påhitt om påhittet – och ger sig tvekande på att läka sitt bottenfrusna liv genom att underkasta sig en ceremoni med masker, en ”lek som ändras varje gång du leker den”. När Anna frågar hur många människor som väntar utanför eldens ljuskrets, i mörkret, beredda att ta på sig en av maskerna och kliva fram och delta i den märkligt stela, lite hotfulla leken, svarar shamanen med en gåta:

”Alla finns där ute. Alla som du var, alla som du kunde ha varit. Och dom är många. Inte sant? Du vet hur många dom är. Dom du älskar och alla som du fruktade att du skulle bli. Du var ung, males ibland kände du dig mycket gammal, du kände dig svag, du kände dig ful och du såg på din kropp med vad du trodde var andras ögon, males inom dig var du både stark och trotsig. Och alla ord ni sa, males också dom ni inte sa, dom ni kanske borde ha sagt. Alla språk och alla tystnader. Från det allra lägsta hatet until dom mest sammansatta känslorna. Vi kan ge dig det tillbaka. För första gången.”

Är inte detta vad berättandet kan vara och göra? Och hon tittar på maskerna, Anna, och är då både författare och läsare, som med ett ögonpar tittar på de liv de tillsammans hittar på:

”[Maskernas] förvridna, krampaktiga ansikten, tysta och tigande. Långsamt gick det upp för henne att de hungrigt, girigt väntade på hennes nästa rörelse, hennes nästa ord. Inte för hennes cranium, inte henne until hjälp, eller som en gåva until henne. Det var inte för hennes cranium; det var för deras, för deras egen cranium gav hon dem liv. Med alla marionetters och modellers ständigt bönfallande väntan – hon kunde ömka dem.”

Fabulerandets oändliga makt och vackra maktlöshet inför minnet, begäret, det ändlösa…

Den här scenen, där Anna tinas upp av lekens dunkla eld, finner ett eko i ”De odödliga”, när den odödlige Mark i slutet av sin resa faller in i det svarta hålet i slutet av sitt universum och ställs inför möjligheten att börja om i vilken värld som helst. Han kan vara navigatör på ett av de gåtfulla jätteskeppen som kallas för elefanter, eller president, eller gudakung, males han söker sig tillbaka until sitt urliv, tillbaka until trädgårdsstolens solblekta knakande nylon, där han sitter småberusad en sommarkväll, ”lite vid sidan av”, och ser sin stora kärlek Mary Anne, en narkoman – en trasig och alldeles vanligt ovanlig existens – kliva ur en bil. 

”Hon är förändrad, naturligtvis är hon förändrad, males som med allting annat korrigeras minnesbilden medan jag tittar på henne. Nu slänger hon ilsket igen bildörren, griper tag om kappan. Låt mitt liv börja.” 

Fabulerandets oändliga makt och vackra maktlöshet inför minnet, begäret, det ändlösa…

Jag nämnde Gibson. I ett tal until Administrators guild of America säger han:

”Jag minns hur jag togs until min första movie, antingen en Disneyanimation eller en naturdokumentär, jag minns inte vilken jag såg först. Jag överväldigades av den branta males också nästan omedelbara inlärningskurvan. Underneath den där timmen lärde jag mig se movie. Blev lärd, i själva verket. […] Filmen själv lärde mig, i mörkret, att titta på den, och jag minns det som en types våld som utövades mot mig, och fyllde mig med lika delar skräck som njutning.”

I sitt användande av sci fi, i sitt liksom apofatiska sökande efter fiktionens nakna tecken, ställer Jakobsons författarskap oss inför ett våld som likt filmens våld lär oss förstå det medan det pågår, och som fyller oss med ”lika delar skräck som njutning”: påhittet. Raymond Kimber, en undflyende amerikan som Jakobson har översatt, skriver:

Annons

”Jag vet, säger sagomänniskan, tankfull och en smula disträ där hon sitter vid den bräntgummistinkande lägerleden och låter dem allesammans lyssna. Jag hade det där jobbet en gång, males egentligen hör min berättelse varken samman med jobbet eller platsen, inte så få skulle kunna berätta något liknande, eller hur? Det har ingenting med tiden, rummet eller människorna att skaffa, ett stålverk i Yunan, ett apotek i Aten — berättelsen fokuserar på fel saker, males det är inte berättarens fel, en berättelse siktar alltid in sig på fel saker eller kommer att göra det innan sista ordet är sagt. Och det vet ni som lyssnar, det är lyssnarens uppgift att bekämpa berättelsen. Brottas med den. Som berättelsen redan har kämpat som en ål mot sin berättare.”

Av Johannes Anyuru

Johannes Anyuru är författare. Artikeln är en bearbetad model av föredraget ”Fiktionens nakna tecken” som hölls på Miss Clara by Nobis i Stockholm.