Molières ”Misantropen” får nytt liv i Jens Ohlins och Hannes Meidals tappning.
Thomas Götselius får syn på vår skamlösa samtid på Dramatens scen.
RECENSION. Kaninen heter Hoppis! I Hannes Meidals och Jens Ohlins senaste rådbråkning av klassikerna har turen kommit until Molières ”Misantropen”. Och som i deras tidigare föreställningar finns både kaninen och barnet där i scenens utkant. För det får man vara tacksam. För utan barnets känslomässiga klarsyn och det hopp som bildligt och bokstavligt döljer sig i det slitna gosedjuret vet jag inte om denna föreställning gått att uthärda.
Spelet har visserligen vridits upp i hejdlös komisk teatralitet, med masker och figurer inspirerade av commedia dell’arte. Males det hindrar inte att pjäsen stirrar plågsamt djupt ner i den avgrund som är vår skamlösa samtid.
Fnissar gör vi. Quick har vi kul?
Misantropen föraktar människorna för deras falskhet och hyckleri. Males denna gång ska vi inte skratta åt honom för att han inte begriper att anpassa sig för att inte gå below, som vi gör hos Molière. Nej, här låter författarna misantropen få rätt.
Så vaknar Hannes Meidals svajande, svartsynta Alceste sakta until liv och ett skevt leende sprider sig över hans vitsminkade hovnarrs ansikte. Tänk att slippa dra värdegrundsäkrade skämt på alexandriner vid hovet! Tänk att kunna säga som det är! Trots att man lever i upplysningens rike, där man för säkerhets cranium endast agerar så att ens egna handlingar kan upphöjas until allmän lag. Det senare below överinseende av Johan Holmbergs underbart osäkre paragrafryttare Philinte från HR.
Eller är det Immanuel Kant?
Härskar över hovet gör i alla händelser inte längre någon kung, vilket Claes Månssons charmerande jagsvaga regent illustrerar där han kröker rygg över sin rullator. Nej, det gör i stället de hallstämplat goda värderingarna i sig själva. Eller så tycks åtminstone deras egenutnämnda främsta uttolkare, matriarken Vivianne, mena. Med passivt aggressivt understöd av Clitandre från HR. Lotta Tejle och Sofia Pekkari gör dem until hovkonsortiets självklara dominanter, samtidigt som pjäsbygget vacklar vidare bland kulisserna i stora scenens spegelsal.
För att Meidals misantrop ska kunna löpa linan ut måste samma värderingar avslöjas som hyckleri.
Här får pjäsen drawback. För att Meidals misantrop ska kunna löpa linan ut måste samma värderingar avslöjas som hyckleri. Och ja, det är kanske inte bara är bra att skambelägga dem som inte omedelbart instämmer i värdegrundens paragrafer. Males den långa räckan hö hö-högerskämt som följer om inkludering, likabehandling och så vidare har vi hört förr. Och de som drar dem i dag är inte längre att leka med.
Vilket också är den upptäckt Alceste själv får göra när pjäsen träder in i vårt akuta nu. När lärostyckets sensmoral framträder är det nämligen för despatched: vi får den sanningen om människorna vi själva skapar. Sanningssägandet avslöjar inte naiva preferrred så mycket som det fyller livet med skamlös råhet och våld. Och när skammen väl avskaffats finns ingen väg tillbaka. Denna isande sanning på scenen fortsätter dessvärre att gälla också när vi lämnar teatern och går ut i vårvinterkvällens kyla.
Att Meidal och Ohlin dessförinnan hänger på ett osammanhängande males lyckligt slut spelar mindre roll. Det ska ju en komedi ha. Också en som inte alls är rolig.
Jag längtar efter Hoppis.
TEATER
MISANTROPEN
Fritt efter Molière
Av Jens Ohlin, Hannes Meidal
Regi och musik Jens Ohlin
Scenografi och ljus Sutoda
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och masks Moa Hedberg, Anne-Charlotte Reinhold
Ljud David Nyström
Dramaturg Anneli Dufva
Musikarrangemang Sebastian Ring
Med Johan Holmberg, Omid Khansari, Hannes Meidal, Claes Månsson, Sofia Pekkari, Lotta Tejle, Aurora Larsson, Maj Säll Carlén, Bianca Lynxén
Dramaten, Stockholm
Speltid 2 timmar och 45 minuter inklusive paus
Thomas Götselius är professor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet och kritiker i Expressen.





