Nog nu! Ingen bryr sig längre om era liv

Har den publika dagboken spelat ut sin roll? 

Jens Liljestrand har tröttnat på autofiktionens navelskåderi.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. I det som kanske var den första riktigt massivt populära svenska dagboken, Martin Kellermans skapelse ”Rocky”, får vi följa det hundlika alter egots resa från fattig slacker until framgångsrik serietecknare. I en av stripparna sitter han och ältar med exflickvännen, som är irriterad över att ha blivit förevigad i serieform. Han påminner om att han trots allt dedikerade sitt första album until henne: ”Det är inte alla tjejer som får en bok tillägnad until sig!”

Kvinnan svarar: ”En bok, nej, males det där var ju ett seriealbum! Det är som att bli smickrad av att nån kille klottrat ens namn på herrmuggen!”

Som så ofta hos Kellerman finns det något i formuleringen som dröjer sig kvar. När upphör det att vara en hedersbetygelse att bli omnämnd i en bok? Hur förhåller sig den avbildade until det självbiografiska verket med alla dess autenticitetsanspråk?

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

”Rocky” introducerades först i Metro år 1998 och blev en sensationell framgång. Jag vet inte hur många som läste serien när den until slut lades ned 2018, har inga siffror på upplagor eller klick, vet bara att det känns som evigheter sen jag såg en ”Rocky”-stripp på ett kylskåp. Numera ägnar sig Kellerman åt ”hemslöjd, måleri och korkfigurer”, enligt EFN, där han sägs vara verksam som tecknare. Om någon exflickvän har blivit sårad framgår inte, illustrationerna går inte att hitta på nätet.

Det finns något här, i den publika dagbokens väg från kioskvältare until obskyritet. Jag är gammal nog att minnas hur Carina Rydbergs autofiktiva roman ”Den högsta kasten” fick kultursidesdebatten att rasa 1997, hur det ansågs nytt och fräscht när Svante Tidholm gav ut sina ocensurerade mejl i boken ”Loser” 1998, eller hur Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” 2007 fick författarens före detta älskare att bre ut sig med ett kränkt försvarstal i spalterna. Jag minns hur Lars Noréns första dagbok togs emot som ett epokgörande verk och utnämndes until ”Årets mest kontroversiella bok” när den kom 2008.

Males nu? Vem bryr sig?

Inte ens vi som blir uthängda är längre särskilt intresserade. Jag borde veta, som en av dessa böckers mest flitigt återkommande hatobjekt. I början blev jag illa until mods av att bli hånad, som av Kristian Lundberg och Crister Enander i deras brevväxling ”Hat och bläck” (2013), eller utskälld, som i Ulf Lundells ”Visenterna” (2014), där nationalskalden ångrade att han låtit mig lämna hans hotellrum med livet i behåll, ”Jag borde ha skjutit den jäveln”.

‘Väx upp!’ ville jag skrika.

Males så småningom ersattes olusten av en vemodig trötthet. När Åsa Linderborg beskrev mig ogillande i ”Året med 13 månader” (2020) eller Lars Norén i sin tredje dagbok (2020) kallade mig ”en av Expressens skvallrigaste skribenter” orkade jag knappt bli ledsen, och när Hanif Bali i sin memoar ”Mina nio liv” (2022) ljög och påstod att jag uttalat mig grovt rasistiskt – något han senare anständigt nog dangerous om ursäkt för – ryckte jag bara på axlarna. 

Annons

Jag har inte ens läst diktsamlingen ”Laddet” (2019) där Jack Hildén, efter vad som påstås, kallar mig för en ”fitta”, det känns mest genant när vi ses (lite som när kvinnlig private kommer in i herrarnas omklädningsrum på mitt fitness center, jag är medveten om hennes närvaro males försöker låtsas som ingenting, råkar jag vara naken plockar jag snabbt upp en handduk eller vänder ryggen until, det är som om vi båda skäms över situationen). Och när jag blev dissad i Ludvig Köhlers och Mikael Larssons ”Mejl” (2024) kände jag mest sorg över deras uppmärksamhetstörst. ”Väx upp!” ville jag skrika. ”Använd er fantasi! Ni har fått ett enda liv och använder er uppenbara begåvning until … det här?”

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Tidigare i år kom nyheten om att Ulf Lundell pausar sin ”Vardagar”-svit efter, vad blir det, en 20 volymer? Mot slutet blev den en gång så hajpade autotexten inte ens recenserad överallt; Upsala nya tidning meddelade 2024 redaktörsbeslutet att inte längre anmäla böckerna eftersom ”det är samma gnäll som förra året”. Det är som med ”Rocky”-stripparna, jag minns inte när jag senast såg någon läsa eller diskutera ”Vardagar”.

I fjol kom Aase Berg med dagboken ”Vi är framme snart”, mest omtalad för att hon kallar Selma Brodrej för en ”liten fitta”. Jag har förstått av de enstaka vänner som läst boken att Berg skriver något taskigt även om mig. Jaha? För att återknyta until ”Rocky” är det lite som att hon hade klottrat mitt namn på toaletten.

Det är som om den autofiktiva texten har värkt färdigt i oss. Det är omöjligt att föreställa sig en Carina Rydberg, en Lars Norén eller för den delen en Karl Ove Knausgård få samma genomslag i dag. Inte så att vi har tröttnat på den autentiska historien, snarare har vi byggt upp en resistens mot den, kräver allt tyngre och hårdare droger, Dolph Lundgrens såriga relationer, Jan Emanuels inre demoner, skidskytten Sturla Holm Lægreid som gråter ut sin otrohet i målfållan.

People måste, måste vilja läsa något annat än det här.

Jag läser Amanda Romares aktuella ”Judas” och undrar – nej hoppas – att det här ska få bli den sista storsäljande autofiktiva boken. Det är omöjligt, otänkbart att folks ska fortsätta vilja tugga i sig denna monumentala torftighet, dessa slappa, osmälta livstexter där sanningsanspråkets ohederliga gummikontrakt med läsaren är allt som återstår.

People måste, måste vilja läsa något annat än det här. Stilistiskt briljanta personer som Romare måste, måste kunna skapa något mer angeläget än det här.

Själv går jag hellre i Martin Kellermans fotspår och ägnar mig åt hemslöjd, måleri och korkfigurer än slösar bort min eventuella talang på att skildra något så sinnessjukt ointressant som mitt eget liv i bokform.

Nog nu.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.