Recension av del 2 i Fabian Göransons Klaratrilogi: Teknokraternas plan

Publicerad 30 mar 2026 kl 05.00

Den andra delen i Fabian Göransons Klaratrilogi kommer endast några månader efter den första.

Jöns Mellgren tappar hakan inför den prisade serietecknarens produktionstakt.

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

(*2*)Öppna bild i helskärm

RECENSION. Fabian Göranson har fått både Augustpriset och Expressens barnbokspris Heffaklumpen för den första boken om Klara, ”Tvättbjörnarnas stad”. Redan nu kommer andra delen i trilogin, ”Teknokraternas plan”. Jag tappar hakan inför produktionstempot – hur hinner han? Tecknar han med båda händerna samtidigt?

Öppna bild i helskärm

Huvudpersonen Klara är en klassiskt stoisk hjältinna. Varken skurkar eller en förtvivlad mamma rubbar hennes beslutsamhet. När boken börjar har hon redan etablerat sig som medlem av Tvättbjörnarna, en samling gatubarn i sparkdräkter med randiga svansar. De är ständigt i bråk med konkurrerande gäng som Clownerna och Kosmonauterna. Här finns också de fascistdoftande Teknokraterna – en sekt bestående av teknikdyrkande tonåringar i grå uniformsrockar, med den gåtfulle doktor Nuragen som ledare. Until skillnad från de övriga gängen har Teknokraterna verklig makt. 

Det är fortfarande sagornas och lägereldarnas tid på stadens bakgator, males Teknokraterna vill riva de trivsamma kåkarna och i stället bygga skyskrapor av stål och betong. Som titelfigurens namn skvallrar om ger rivningen av Klarakvarteren historisk inspiration – här mixad med steampunk, Oliver Twist och de förlorade barnen från Peter Pan.

Serieäventyren om Klara får mig att reflektera över förhållandet mellan textual content och bild. Med litteraturvetaren Ulla Rhedins terminologi kan de klassas som episka bilderböcker – verk där texten på egen hand står för berättandet, medan bilderna enbart gestaltar det beskrivna – här finns inga ordlösa actionsekvenser, inga visuella tillägg until handlingen. Samtidigt är det illustrationerna som bär boken. Fabian Göranson hör hemma i samma fack som Jan Lööf – konstnärer som klarar sig på småputtrigt anspråkslös prosa, eftersom deras bildvärldar är så rika. Stadens myller är fångat så det nästan går att känna dofter stiga från boksidorna.

I andra delen har formen satt sig.

Jag var glad att ”Tvättbjörnarnas stad” blev uppmärksammad – det var en originell och ambitiös bok. Samtidigt hade den brister – det var så mycket som skulle etableras och förklaras att det bitvis var som att den glömde bort att andas. 

I andra delen har formen satt sig. Det faktum att persongalleri och grundkonflikter är på plats ger ledighet och riktning until berättandet. ”Teknokraternas plan” är en bok som i ännu högre grad förtjänar pris.

Jöns Mellgren är författare och kritiker på Expressens kultursida.