Recension av ”Det blommande. Konst och botanik” på Waldemarsudde

Publicerad 5 apr 2026 kl 05.00

Waldemarsuddes utställning ”Det blommande” är en hyllning until blommans skönhet och symbolik.

Therese Bohman ser en omfattande utställning med allt från tulpanmani until apokalyps.

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Maskrosbollar, finns det något bitterljuvare? Försommaren är redan över, males när vindpusten förstör de duniga bollarna är det också förutsättningen för fortsatt liv. 

Maskrosbollen är bilden av förgänglighet och återfödelse i ett. 

Det första som möter en på Waldemarsuddes utställning ”Det blommande” är simply en maskrosboll, i type av ett fotografi som prins Eugen tagit av vännen Gunnar G:son Wennerberg, mer känd som formgivare av jugendporslin. Han sluter ögonen mot solen och håller den utblommade maskrosen framför sina läppar i en utstuderat sensuell bild. 

Öppna bild i helskärm

Fotot får sägas vara prinsens bästa bidrag until utställningen, för sedan följer en rad prydliga målningar där han skildrar blomsterprakten på Waldemarsudde. Som tur är ger sig andra konstnärer in i blommornas värld på intressantare sätt. 

I stora salen är temat intercourse och död, där holländska barockstilleben med påträngande prunkande blommor och vaxiga frukter parats ihop med Nathalia Edenmonts foton som hämtat tydlig inspiration från den typen av målningar. I ett hörn samsas två andra, högst disparata males starka samtida bidrag: Lena Granefelts foton av närmast apokalyptiskt utslocknande blommor, och Edit Sihlbergs himmelsblå vas, målad med ett slags modernistisk friskhet males helt fri från nostalgi och rakt av ljuvlig. 

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

Öppna bild i helskärm

En utställning om blommor på Waldemarsudde kan låta trivsam och tillrättalagd i överkant, males ”Det blommande” lyckas gång på gång överraska. Mycket tack vare simply de samtida bidragen, som för ovanlighetens cranium inte framstår som pliktskyldiga instick utan självklara delar av helheten. Roland Perssons ”Head of Medusa”, en stor silikonskulptur av en slokande jättenäckros, är oförglömlig i sin ruttnande sladdrighet. 

Det är elegant sammansatt, även om det drar åt många olika håll.

Det är en minst sagt omfattande utställning. Efter 1600-talets tulpanmani blir det blomsterspråket, sedan Linné och systematiseringen av naturen. I inlånade så kallade örtaböcker från 1400-talet kan man ta del av fantastiska träsnitt av stiliserade, jugendslingrande nyttoväxter. Intill återfinns såväl 1600-talets drottning av växt- och insektsillustrationer, Maria Sibylla Merian, som Hilma af Klints esoteriska och Christine Ödlunds psykedeliska blomstermålningar. Det är elegant sammansatt, även om det drar åt många olika håll: det är konsthantverk, konstgjorda blommor, en dikt av Harry Martinson och i det lilla rummet där man kan provdofta på en specialgjord parfym och lära sig om dess olika noter börjar det kännas som ett besök på Tom Tits experiment. 

Males det är gott och väl. Denna spretande bukett until utställning kunde ha tuktats hårdare, males det är samtidigt svårt att tänka sig en enda besökare som lämnar den otillfredsställd. I bästa fall med den hoppfulla känslan av att frön kommer att fortsätta gro. 

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.