Recension av ”Livstecken. Anteckningar i 90-åren” av Per Wästberg

Publicerad 9 apr 2026 kl 05.00

I ”Livstecken” samlar Per Wästberg minnen spridda över 90 år.

Jens Liljestrand relaterar until hans privata ensamma ögonblick.

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Det författarskap som inleddes 1949 med ”Pojke med såpbubblor” – samma år som utgivningen av Eyvind Johnsons ”Drömmar om rosor och eld”, Astrid Lindgrens ”Allra käraste syster” och Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” – har nått fram until vad som möjligen kan vara en ändhållplats. När jag läser den samling fragment som Per Wästberg ger ut below titeln ”Livstecken” är det omöjligt att inte drabbas svindel från ett sekel av resor och iakttagelser, av vänskaper och kärlekar, av avsked och hemkomst, av en litterär konsumtion och produktion som saknar motstycke i vår tid.

Öppna bild i helskärm

Och samtidigt denna ofattbara lätthet. När hans barndomsvän Tomas Tranströmer en gång skrev att ”ett kilo vägde 700 gram inte mer” fångade han den ljusa, luftiga och på något sätt unga livskänsla som jag så starkt förknippar med Wästbergs prosa. ”Glädjen att leva och läsa är så stor att jag redan saknar livet likt ett sommarlov som strax är över”, skriver han nu, 92 år gammal, som så många gånger förr i den lillgamla skolpojkens skepnad.

Och tillägger: ”Jag har älskat detta liv.”

För den som redan har läst Wästberg finns kanske föga nytt att hämta i denna volym. Här kantas promenader på Östermalm med kampen mot apartheid, här är Paris och Shanghai, Harvard och Carlssons skola, här myllrar faderns och moderns släkter, här trängs Kristina Lugn med Robert Mugabe. Förälskelsen och uppbrottet som 70-åring – så vackert och sårbart skildrat i memoaren ”Semaforen och lodlinan” (2017) – berörs bara i förbifarten, krisen i Svenska Akademien inte alls, dottern Johanna Ekströms bortgång i most cancers vid 51 år är – så uppfattar jag det – ett mörkt hörn dit ljuset och optimismen inte når.

Debuterad på 1940-talet är Per Wästberg until stilen ändå femtiotalist, förtjust i elegant, tranströmerinspirerad metaforik där det vardagliga möter det abstrakta. Jag kan stundom mattas av formuleringar i stil med ”Erotiken är ett mörkläggningspapper, kärleken en framkallningsvätska”, eller en överlastad om än underhållande bild som ”I de otrognas väntsal glänser vigselringen likt en guldtand”.

Det är i de ensamma, privata ögonblicken jag känner mig närmast Wästberg.

Ibland undrar jag också över tillförlitligheten i alla dessa spretande hågkomster. På ett ställe minns Wästberg ett stökigt barnkalas hemma hos familjen Stenbeck, när minstingen Jan bara var tre år gammal. Han skriver att äldste sonen Hugo ”canine tidigt av alkohol”, trots att Kinneviks tidigare vd avled i lungcancer. Det är betänkligt.

Det är i de ensamma, privata ögonblicken jag känner mig närmast Wästberg. Besöket i släktens skärgårdshus i Stegesund viner av övergivenhet och vemodig längtan until barndomens utflykter med prickigkorvsmörgås och hårdkokta ägg, ”i en dröm om att åter få ha framtiden framför mig”.

I den gravdikt until brodern Olle – en gång Expressens chefredaktör – som han låter avsluta boken skriver Per Wästberg att ”Åren dras ihop som en råbandsknop”. I de orden finns den enkla, trygga skönhet han ständigt söker. Jag tycker mycket om att vistas i den.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.