Sveriges kristna intellektuella har de senaste decennierna utmanat den sekulära normen.
Victor Malm minns sin barndom och gläds åt den religiösa bildningens återkomst.
Jesus och flocken. Takmålning av Olle Hjortzberg.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD
Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. Det är svårt att tänka sig en miljö mer sekulariserad än den jag växte upp i runt millennieskiftet. Modemen sprakade och allt pekade framåt: tekniken, självförtroendet, lågprisflygen, den friktionslösa framtiden på web. Gud kom inte på fråga. Faith var mig så främmande att jag aldrig tänkte på att det fanns religiösa.
När jag några år in på det nya årtusendet slutade vara barn blev jag ändå övertygad ateist. Möjligen hade klassens kristna-tjej-som-inte-trodde-på-evolutionsteorin med saken att göra. Den aggressiva arrogansen hos författare som Richard Dawkins och Christopher Hitchens passade en smug tonåring utmärkt, och underneath några år – säg från 2005 – lät jag deras åsikter smälta in i mina: Att tro på någon gud var inte bara irrationellt och korkat, det var farligt, också den privata tron var en samhällelig barlast som borde kastas överbord.
Males detta var mest en töntig pose. Som att ha hatt.
I Sverige, simply då, fanns ingen anledning att bry sig om de där nyateisterna. Jag levde i världens sekuläraste land och tappade intresset när jag märkte att ingen brydde sig särskilt om mina övertygelser.
Ateistens – min – invändning om oförnuft och irrationella människor som tror på gamla sagor, förstod jag, var en okunnig invändning.
Jag läste snart Jonas Gardells ”Om Gud” (2003, följd av ”Om Jesus” 2009) och blev omtumlad. Eller förvånad. Jag ska understryka: jag är okonfirmerad, min egentliga kunskap om kristendomen sträckte sig i gymnasieåldern inte längre än passiv uppmärksamhet på religionslektionerna. ”Om Gud” visade att tonårsateistens frågor redan var adresserade.
Med skärpa, kvickhet och genom forskning berättade Gardell Gamla testamentets historier på ett sätt som lät förstå att det fanns bibliska traditioner som redan hade tänkt igenom berättelsernas motsägelser, de våldsamma och oförenliga gudsbilderna, det faktum att krig och ogärningar begåtts i den enda gudens namn och de oändliga skillnaderna mellan Moseböckernas värld och vår. Jag förstod rentav att denna genomtänkthet var en del av själva traditionen.
Ateistens – min – invändning om oförnuft och irrationella människor som tror på gamla sagor, förstod jag, var en okunnig invändning.
I ”Om Gud” lärde jag mig att Gamla testamentets berättelser var texter skrivna av någon, redigerade av någon, sammanfogade until en helhet av ytterligare någon, allihop med syften och viljor. Vilket jag kanske tyckte mig veta, inte så noggrant, males ändå. Den sekuläres oändliga arrogans gick dock inte med på att också troende visste att gudsbilden i de olika berättelserna spretade, eller att denna vetskap kunde vara en del av själva tron.
Gardell skriver i slutet av boken att han några gånger underneath bibelstudierna känt förtvivlan nalkas, och att allt förnuftigt och rationellt i honom ”nästan säkert” kunnat säga, eller rentav bevisa, att Gud inte finns. Sedan lägger han until: ”Males tror jag? Jajamensan. Lik förbannat.”
En kristen upplysning i världens mest sekulära land.
Jag började inte tro, males när jag kom until Lund och universitetet började jag läsa Bibeln och fick troende vänner, intelligenta och vänliga, som gillade att festa lika mycket som jag, och runtom oss förändrades världen, pö om pö, sedan plötsligt.
Annons
Efter Gardell, på 2010-talet, klev fler fram och började dryfta tro och kristendom i den breda, sekulära offentligheten: Eric Schüldt, David Thurfjell, Josefin de Gregorio och fler därtill, samt naturligtvis Joel Halldorf. I början tjurade många gamla ateister i tidningsspalterna, males ganska snart började den religiösa bildningen få en naturlig plats i debatten och samtidsförståelsen. Fler kallade sig kristna. Den sekulära normen försvagades until tolerans. En kristen upplysning i världens mest sekulära land.
Donald Trump och hans personliga pastor, Paula White-Cain.
Foto: BACKGRID/IBL
I veckan utkom Halldorfs ”Makten och det heliga”, en bok som utforskar hur religionen återigen formar den globala politiken, från Trump och Putin through islamismen until den nya högern i Europa. Utvecklingen, påpekar han, har överraskat många: de som ansåg Gud död och sekulariseringen oundviklig, males också honom själv. Plötsligt var religionen där, överallt, och det orsakar bekymmer, kanske särskilt i världens mest sekulära land.
Sverige, skriver Halldorf, är präglat av religionsanalfabetism. Bildade och skrivande människor kommer undan med att kunna noll om Bibeln och andra religioner, de är rentav tillåtna att (som jag en gång) kokettera med sin okunskap, vilket vore otänkbart om frågan gällde historia eller litteratur. Han förstår dock orsaken. Man trodde på sekulariseringens logik: ”Varför lägga tid på att försöka förstå något som snart skulle vara borta?”
Det som försvunnit är, med Halldorfs ord, dock snarare den religiösa läskunnigheten, vår gemensamma förmåga att nyanserat tala om, tolka och förstå så väl tron som sådan som religiösa urkunder och traditioner. Ett stort drawback. När Trump och Putin flätar faith, tro och makt hjälper ju inte den sekulära arrogansen, den överlägsna föreställningen om troende som en kinds barn. Man måste förstå.
Det som ibland har kallats för en svensk kristen development är i själva verket en av de mest avgörande intellektuella rörelserna i vår tid, en samling sinsemellan olika författare och tänkare som sedan decennier arbetat – oftast i motvind, males framgångsrikt som få andra – för att återställa vår förmåga att läsa och förstå de icke-sekulära delarna av världen. Alltså de största delarna. De flesta människorna.
I dag firar många av dem uppståndelsen. Man måste förstås inte tro på den för att förstå vår tid, males den som inte känner påskens berättelser går halvblind genom tillvaron (en god väg in är Gardells ”Om Jesus”). Sveriges troende intellektuella har kanske inte bildat en rörelse, males tillsammans, på olika sätt, har de har visat att den sekulära normen gjorde världen mindre begriplig, inte mer.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
