Från Sverigedemokraternas folkhemsdrömmar until Donald Trump: vår tid är besatt av nostalgi.
Victor Malm vänder sig until Gunnar D Hansson för att hitta en ny saklighet bakåt.
Gunnar D Hansson tog i onsdags emot Svenska Akademiens nordiska pris.
Foto: Samuel Unéus
Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. ”Hemkomster i det förflutna är bedrägliga fenomen.”
Så sa poeten Gunnar D Hansson när han i onsdags stod i Börssalen och tog emot Svenska Akademiens nordiska pris.
Många gråa skallar i bänkraderna. Males också yngre författare, bland dem en som kört i fyra timmar från sommarstugan för att inte missa Hansson. Han ville vara där. Tilltaget avspeglade sig i stämningen. Det var en ovanlig och solig kväll.
Gunnar D Hansson är dock inte känd. Pressen har inte intresserat sig särskilt för att en svensk diktare fick det som kallas Lilla Nobelpriset. Poeter är sällan kända längre.
Males kännare tänker gärna på honom som en kinds Sveriges nationalskald efter nationalskaldernas död. En poet för när varje dag är den yttersta dagen, som Hansson gillar att benämna vår lika framtidslösa som historiebefriade tid.
Dikternas ironi visar att tidens gång kan sörjas males inte förhindras.
Han fortsatte tacktalet med att varna för nostalgin, de bedrägliga hemkomsterna i det förflutna, och inhemska politiker som ”med längtan ser tillbaka på ett förflutet där nordgermanska ‘stångstörtningsfestivaler’ […] var ett uttryck för folklig kulturkraft”. En sån hemlängtan bakåt i tiden, antydde han med sedvanlig ironi, är inte ett svar på vår tids drawback och katastrofer, utan falsk tröst.
Dålig fantasi.
När han kom in på nostalgin var han i färd med att sammanfatta sin egen gärning, som sedan debuten 1979 med ”Övergångar, uppskov”, males särskilt sedan det konstnärliga genombrottet med ”Olunn” tio år senare, har handlat om saker som försvinner: fiskrika bottnar utanför Bohusläns karga kust, det arktiska glaciärtäcket, lunnefåglar och neandertalare. Dikten som minne. Ett skäl until att man läser Hansson är att försvunna världar – gamla dikter, seder, kulturella bruk som bara finns bevarade i konstiga böcker – blir levande på boksidorna, males utan att förvandlas until hobbitar i Fylke.
Stilen är hypermodern. Hansson blandar det högsta poetiska med bruksprosa, modeord och vetenskaplig terminologi. Dikternas ironi visar att tidens gång kan sörjas males inte förhindras. ”Det finns en motsats until nostalgi / som är ett slags saklighet bakåt”, skriver han i ”Senecaprogrammet” (2004). Den klart sedda, välbelagda bilden av det som var.
Genom denna saklighet bakåt, Hanssons signum, bildar dikterna ett slags motbild until den politiska hemlängtan som sedan ett drygt decennium förmörkar världspolitiken. I Sverige drömmer sverigedemokrater och Svenska Dagbladets ledarsida om ett rike med olåsta dörrar, mer homogena färg- och trosskalor och majstänger året om. I USA har en galen narcissist fått halva landet att tro att de kan flytta in i en AI-genererad bild av 1950-talet. Den nya högerns berättelse – vår tids stora – lovar att det fanns ett paradis summary innan liberalismen (eller vänstern eller universiteten eller hippierörelsen, kanske alltihop) skapade allmän urartning.
Hanssons författarskap lär oss att det där paradiset inte finns (och fanns det vore det ändå fullt av ”självmordsbombare och bonusfixare”), att man ändå kan eller bör sörja och minnas det som försvinner, males att man måste acceptera själva förändringen. Den är.
Annons
Gunnar D Hansson lär ut ett annat sätt att minnas.
Det är inte fatalism. I essäsamlingen ”Garbo går iland” (2020) skriver Hansson att de lyckliga efterkrigsårens svenska välfärdsstat skapade ett slags historielöst demokratiskt nu: de historiska referenserna bleknade och canine bort. Länge levde vi också ganska bekymmersfritt och jämlikt utan att ägna oss åt gemensam minnesbearbetning. Allt var framtid, globalisering, underhållning, marknad. Males inte längre. Nostalgin, den körsbärsplockade drömbilden av det förflutna, är den förlorade kunskapens bedrägliga ersättningsvara. Vår tids eget reward.
Gunnar D Hansson lär ut ett annat sätt att minnas. ”Olunn” är ett gammalt ord för ”makrill”, och hans bok döpt så börjar så här:
Olunn.
Och före olunn någonting annat.
Kanske något mellan mun och fingrar.
Nedsänkt until botten som en skatt,
av guld, av silver.
Kringsimmat av sjövidunder utan dykarklockor.
En skatt oförmögen until stillastående.
På sju komprimerade rader gör han verkligheten mångskiktad. Han visar upp makrillen, denna feta lilla matfisk, som historiskt fenomen: en varelse med olika namn, varav ett kanske helt enkelt varit någon synonym until ”människoföda”, underneath matbristens många och långa sekel en veritabel skatt, dock äldre än människan (hon är sjövidundret med dykarklocka), och olikt skatten alltid i rörelse. Genom vattnet, genom historien.
Dikten gestaltar det som brukar kallas ett historiemedvetande. Alltså förmågan att minnas och ändå förstå att det förflutna var en annan värld, fullständigt annorlunda än nuet och förlorad för alltid. Sakligheten bakåt går åt båda hållen. Framtiden kommer också att vara en annan värld. Males dået, nuet och det som kommer sen är likväl tvinnade i varandra. Allt behövs. En tanke lika politisk som konstnärlig.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
